Sveriges första rymdraket - 1961Svenska geofysiker, särskilt de som var intresserade av jonosfären, magnetosfären och den övre atmosfären, hade naturligt nog reagerat med entusiasm på uppsändningen av Sputnik i oktober 1957 och de senare amerikanska forskningssatelliterna. Geofysiken har gamla anor i Sverige ända sen 1700-talet då Anders Celsius studerade norrskenet. Den tidens intresse för geofysik resulterade i det internationella geofysiska året (IGY) mellan den 1 juli 1957 och den 31 december 1958). Under detta ”år”, sändes Sputnik och dess amerikanska efterföljare Explorer upp(31 januari 1958)och den 2 juli 1957 invigdes Kiruna Geofysiska Observatorium (KGO) med den unge docenten Bengt Hultqvist som chef.
De första satelliterna och månraketerna gav Västeuropas forskare en känsla av att vara på efterkälken. Tanken på en europeisk rymdorganisation togs därför upp vid det första mötet med den internationella rymdforskningskommittén COSPAR (Committee on Space Research) i Nice i januari 1960 på förslag av den italienske fysikern Edoardo Amaldi. Gösta Funke, sekreterare i Naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR), kände till Amaldis initiativ och agerade för att bilda en svensk rymdforskningskommitté.
Den 6 maj 1959 bildades ”Forskningsrådens kommitté för rymdforskning” vid ett sammanträde på KTH. Kommitténs verksamhet rörde ett nationellt experimentprogram, internationellt samarbetet och en bas för höghöjdraketer i Sverige. Experimentförslag hade genast kommit från docenterna Bert Bolin vid Meteorologiska Institutionen vid Stockholms Universitet (MISU) och Bengt Hultqvist vid Kiruna Geofysiska Observatorium. Under hösten 1959 inkom detaljerade förslag från MISU-forskarna Bert Bolin, Pierre Welander och Georg Witt om raketförsök kring nattlysande moln.
Vid ett sammanträde i november 1959 föreslog Hannes Alfvén att han skall kontakta USA-myndigheter om tillgången till raketer och i februari 1960 träffade Alfvén NASA och erbjöds raketer och utbildning av svenska tekniker så att de skulle kunna sköta dessa raketer.
De första svenska rymdforskningsprojekten planeras
På europeisk nivå träffades liknande kommittéer i Belgien i februari 1960. Den svenska kommittén redovisade då planer på uppskjutningar från Robotbyråns Försöksplats i Norrland (RFN) i trakten av Vidsel: konstgjorda moln, proton-, magnetfälts- och elektrontäthetsmätningar. I februari 1960 hade Rymdkommittén nämligen sänt en skrivelse till Kungliga Flygförvaltningen om att provisoriskt få använda RFN för höghöjdsraketer.
Ack så klokt!
Det framgick i det sammanhanget att Rymdkommittén ansåg det viktigt att bygga upp en nationell verksamhet före inträdet i en internationell organisation. Ack så klokt! Utan en stark verksamhet på hemmaplan kan man inte delta i internationellt samarbete - man blir annars bara en bricka i de stora ländernas spel. Man slås också av hur handlingskraftiga och "aktivistiska" kommitténs planer var. Inget passivt diskuterande utan konkreta projekt i närtiden - man blir imponerad och avundsjuk när man tänker på den krångliga och kvalfyllda beslutsprocessen kring nutida rymdprojekt.
I protokollen från Rymdkommitténs möte den 16 mars 1960 framgår att fem Arcasraketer (ARCAS = "All-purpose Rocket for Collection of Atmospheric Soundings", provsköts första gången i juli 1959)skulle bli tillgängliga som ett resultat av Alfvéns resa. Bert Bolin föreslog att de bl.a. skulle användas för att forska om nattlysande moln. Bengt Hultqvist föreslog protonmätningar i höjdintervallet 30-70 km och Willy Stoffregen vid Uppsala Jonosfärobservatorium (UJO en del av FoA, nuvarande FoI) föreslog mätning av elektrontäthet vid norrsken.
Esrange - en tidig vision
Vid det sammanträdet diskuterades också hur idéerna kring en permanent sondraketbas i Kirunaområdet, det som skulle bli Esrange, skulle kunna bli verklighet. Idén om en raketbas i Kirunatrakten hade väckts av Bengt Hultqvist redan vi det allra första sammanträdet, men nu tog man itu med hur man skulle förverkliga idén. Man slås av den tydliga visionen som kommittén och många av dess medlemmar hade: Sverige kan och vill delta i detta nya område och vi har specialiteter vi är bra på. En bra modell för nutidens beslutsfattande- eller hur?
Den första svenska rymdraketen, en av de Arcasraketer som Hannes Alfvén blivit lovad, sändes upp från Nausta, en punkt inom Robotbyråns Försöksplats i Norrland den 14 augusti 1961 - här finns en detaljerad redogörelse. Ändamålet för uppskjutningen: forskning kring nattlysande moln - ett fortfarande aktuellt tema i svensk rymdforskning. Det var så svensk rymdverksamhet började.
De första satelliterna och månraketerna gav Västeuropas forskare en känsla av att vara på efterkälken. Tanken på en europeisk rymdorganisation togs därför upp vid det första mötet med den internationella rymdforskningskommittén COSPAR (Committee on Space Research) i Nice i januari 1960 på förslag av den italienske fysikern Edoardo Amaldi. Gösta Funke, sekreterare i Naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR), kände till Amaldis initiativ och agerade för att bilda en svensk rymdforskningskommitté.
Den 6 maj 1959 bildades ”Forskningsrådens kommitté för rymdforskning” vid ett sammanträde på KTH. Kommitténs verksamhet rörde ett nationellt experimentprogram, internationellt samarbetet och en bas för höghöjdraketer i Sverige. Experimentförslag hade genast kommit från docenterna Bert Bolin vid Meteorologiska Institutionen vid Stockholms Universitet (MISU) och Bengt Hultqvist vid Kiruna Geofysiska Observatorium. Under hösten 1959 inkom detaljerade förslag från MISU-forskarna Bert Bolin, Pierre Welander och Georg Witt om raketförsök kring nattlysande moln.
Vid ett sammanträde i november 1959 föreslog Hannes Alfvén att han skall kontakta USA-myndigheter om tillgången till raketer och i februari 1960 träffade Alfvén NASA och erbjöds raketer och utbildning av svenska tekniker så att de skulle kunna sköta dessa raketer.
De första svenska rymdforskningsprojekten planeras
På europeisk nivå träffades liknande kommittéer i Belgien i februari 1960. Den svenska kommittén redovisade då planer på uppskjutningar från Robotbyråns Försöksplats i Norrland (RFN) i trakten av Vidsel: konstgjorda moln, proton-, magnetfälts- och elektrontäthetsmätningar. I februari 1960 hade Rymdkommittén nämligen sänt en skrivelse till Kungliga Flygförvaltningen om att provisoriskt få använda RFN för höghöjdsraketer.
Ack så klokt!
Det framgick i det sammanhanget att Rymdkommittén ansåg det viktigt att bygga upp en nationell verksamhet före inträdet i en internationell organisation. Ack så klokt! Utan en stark verksamhet på hemmaplan kan man inte delta i internationellt samarbete - man blir annars bara en bricka i de stora ländernas spel. Man slås också av hur handlingskraftiga och "aktivistiska" kommitténs planer var. Inget passivt diskuterande utan konkreta projekt i närtiden - man blir imponerad och avundsjuk när man tänker på den krångliga och kvalfyllda beslutsprocessen kring nutida rymdprojekt.
I protokollen från Rymdkommitténs möte den 16 mars 1960 framgår att fem Arcasraketer (ARCAS = "All-purpose Rocket for Collection of Atmospheric Soundings", provsköts första gången i juli 1959)skulle bli tillgängliga som ett resultat av Alfvéns resa. Bert Bolin föreslog att de bl.a. skulle användas för att forska om nattlysande moln. Bengt Hultqvist föreslog protonmätningar i höjdintervallet 30-70 km och Willy Stoffregen vid Uppsala Jonosfärobservatorium (UJO en del av FoA, nuvarande FoI) föreslog mätning av elektrontäthet vid norrsken.
Esrange - en tidig vision
Vid det sammanträdet diskuterades också hur idéerna kring en permanent sondraketbas i Kirunaområdet, det som skulle bli Esrange, skulle kunna bli verklighet. Idén om en raketbas i Kirunatrakten hade väckts av Bengt Hultqvist redan vi det allra första sammanträdet, men nu tog man itu med hur man skulle förverkliga idén. Man slås av den tydliga visionen som kommittén och många av dess medlemmar hade: Sverige kan och vill delta i detta nya område och vi har specialiteter vi är bra på. En bra modell för nutidens beslutsfattande- eller hur?
Den första svenska rymdraketen, en av de Arcasraketer som Hannes Alfvén blivit lovad, sändes upp från Nausta, en punkt inom Robotbyråns Försöksplats i Norrland den 14 augusti 1961 - här finns en detaljerad redogörelse. Ändamålet för uppskjutningen: forskning kring nattlysande moln - ett fortfarande aktuellt tema i svensk rymdforskning. Det var så svensk rymdverksamhet började.
Några av namnen i den ursprungliga rymdkommittén
Den 9 februari 1960 ändrades namnet till ”Svenska kommittén för rymdforskning”, SKR. Bland de 18 personerna i kommittén, vars ordförande var professorn i teoretisk fysik vid KTH, Lamek Hulthén (1909-1995), återfanns:
- Hannes Alfvén (senare Nobelpristagare i fysik)
- Nicolai Herlofson (professor i Elektronfysik vid KTH)
- Bertil Lindblad (professor i astronomi vid Stockholms Universitet, chef för observatoriet i Saltsjöbaden),
- Gösta Funke
- Olof Rydbeck (skapare av Råö rymdobservatorium)
- Nils-Henrik Lundquist (FoA, Försvarets Forskningsanstalt)
- Håkan Sterky (Generaldirektör, Televerket)
- Bert Bolin (då docent, senare professor i meteorologi vid Stockholms Universitet och initiativtagare till FN:s klimatpanel IPCC).
Dåvarande docenten Bengt Hultqvist vid Kiruna Geofysiska Observatorium i Kiruna var ständigt adjungerad. Sekreterare var docent Ernst-Åke Brunberg.
Noli me tangere och modern ledningsfilosofi
Det är också anmärkninsgvärt att de som satt i kommittén och faktiskt kunde besluta om projekt också hade sakkunskap och själva ville göra en insats. Detta är i direkt motsats till dagens ledningsmodell för offentlig verksamhet där de som kan något om ett område betraktas som irriterande "särintressen" som skall hållas utanför beslutsprocessen. Numera råder oftast principen Noli me tangere - en sorts beröringsskräck vid tillsättning av beslutsfattare i offentliga sammanhang. Modern ledningsfilosofi påstår ju också att det finns en chefsprofession som gör att personer inom denna profession kan vara chef för vad som helst. Det kan möjligen vara sant för en i första hand profitdriven verksamhet [håll budgeten, leverera vinst] men knappast för en idédriven [utveckla ny kunskap och teknik].
Men - det kan ju vara så att ekonomiska mål är de enda som räknas i vår tid.
Noli me tangere och modern ledningsfilosofi
Det är också anmärkninsgvärt att de som satt i kommittén och faktiskt kunde besluta om projekt också hade sakkunskap och själva ville göra en insats. Detta är i direkt motsats till dagens ledningsmodell för offentlig verksamhet där de som kan något om ett område betraktas som irriterande "särintressen" som skall hållas utanför beslutsprocessen. Numera råder oftast principen Noli me tangere - en sorts beröringsskräck vid tillsättning av beslutsfattare i offentliga sammanhang. Modern ledningsfilosofi påstår ju också att det finns en chefsprofession som gör att personer inom denna profession kan vara chef för vad som helst. Det kan möjligen vara sant för en i första hand profitdriven verksamhet [håll budgeten, leverera vinst] men knappast för en idédriven [utveckla ny kunskap och teknik].
Men - det kan ju vara så att ekonomiska mål är de enda som räknas i vår tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar