Motiv för rymdverksamhet - finns de?

Varför håller staten på med rymdverksamhet? Så här har jag uppfattat att skälen till det växlat genom åren. Den intressanta frågan är: Vilka motiv är de riktigt hållbara?

"Goda Européer"
När Sverige började med offentligt finansierad rymdverksamhet, i början av 1960-talet, var motiven för verksamheten ganska enkla och lättbegripliga. Det gällde att vara med på ett nytt forskningsområde och att gå med i det europeiska rymdsamarbetet var ett sätt att vara "en god europé" utan att bli medlem i EU (ja, det hette inte så då).

Teknikspridning
I slutet av 1960-talet började det europeiska rymdsamarbetet att rikta blickarna bort från den rena rymdforskningen (forskning i rymden om rymden) mot praktiska tillämpningar av rymdteknik som kommunikation och navigation. Här öppnade sig en ny marknad för europeiska, och svenska, högteknologiföretag. Den avancerade teknik som dessa företag (Saab, Ericsson, Volvo, Asea,...m.fl) då lärde sig "i rymden" skulle komma deras övriga verksamhet till del - d.v.s. avancerad teknik från rymdverksamheten skulle spridas i och kanske även utanför de företag som deltog.

"Toppen på isberget"
När rymdtekniska tillämpningar som telekommunikation blev riktigt stora under 1980-talet kunde man också föreställa sig att satelliterna skulle utgöra "toppen på ett isberg" av markbaserade varor och tjänster. Att satsa på telekommunikationssatelliter skulle stimulera telekomsektorn. På samma sätt fanns förhoppningen om en blomstrande näring kring geografisk information baserad på hög upplösta satellitbilder. Det var dessa resonemang som låg bakom den mycket ambitiösa satsningen på den experimentella telesatelliten Tele-X och Rymdbolagets dotterbolag Satellitbild i Kiruna AB.

Visst gäller idén om "toppen på isberget" globalt sett, men den kanske är svår att påvisa konkret i just Sverige. Dessutom finns det andra teknik- och industrigrenar som också kan sägas utgöra "toppen på ett isberg". (Figuren nedan kommer från en broschyr som Rymdbolaget år 1980 skrev åt dåvarande Rymddelegationen).

Volvo Aero hävdar att "teknikspridningsmotivet fortfarande gäller för dem, d.v.s. det de lär sig på raketmotorerna och turbinerna till Ariane har de användning för i jetmotorer. Men i diskussionen kring Sveriges deltagande i Ariane har det framskymtat att näringsdepartementet inte anser fördelar i en annan bransch (jetmotorer) vara ett fullgott skäl för staten att satsa pengar på rymdverksamhet. Teknikspridningsargumentet för en offentligt finansierad rymdverksamhet skulle alltså inte vara giltigt!

Så vilka argument för en offentligt finansierad rymdverksamhet är det som gäller? Tillåt mig försöka tolka hur jag uppfattar situationen. Jag kan urskilja två motiv för en offentligt finansierad rymdverksamhet:

1. Europas länder anser att egen förmåga i rymden är en strategisk angelägenhet för Europa. Tillsammans bygger vi därför upp en gemensam infrastruktur i rymden och satsar på att bibehålla en industriell kapacitet på området. Sverige är med och bidrar med pengar till att upprätta denna infrastruktur - då skall vi också genom beställningar till vår industri vara med och leverera - och på så sätt också bidra till den industriella förmågan. Vi skall inte bara betala för Europas rymdförmåga - vi skall också få leverera till den.



2. Genom att delta i det europeiska rymdsamarbetet och genom bilaterala och ibland nationella satsningar på rymdprojekt blir svensk rymdindustri konkurrenskraftig på en kommersiell rymdmarknad.

Om man är snäll kan man säga att den gemensamma infrastrukturen i rymde också innefattar infrastruktur för forskning - inte bara praktiska rymdsystem som navigation och kommunikation. Men då får man vara snäll. Rymdforskning har de senaste åren varit en lågt prioriterad del av svensk rymdverksamhet - anser jag.

De två motiven 1) och 2) tål att skärskådas närmare. Håller de, eller finns det bättre och stabilare motiv för att bedriva en offentligt finansierad svensk rymdverksamhet. Jag återkommer om detta i framtida blogginlägg.

Sven Grahn

Sovjetunionen förlorade inte månkapplöpningen på grund av sämre rymdteknik utan på grund av bristen på centralstyrning

I SVT börjar nu en serie program om rymdkapplöpningen eftersom det drar ihop sig till fyrtioårsjubileet av Neil Armstrongs landstigning på månen. Att USA vann kapplöpningen till månen brukar förklaras med att teknikutvecklingen i Sovjetunionen släpade efter den i USA och att orsaken till det är att innovationer frodas bäst i en marknadsekonomi. Sovjets rymdteknik var kanske inte lika avancerad som USA:s men det är inte tillräckligt för att förklara varför USA vann. Förklaringen tror jag ligger i en, hittills kanske förbisedd, svaghet i hur beslutsprocessen i en diktatur fungerar.

Sovjetunionen tog ledningen i rymden i slutet av femtiotalet genom en liten grupps beslutsamma insats. I kretsen kring Sergej Koroljov, chefskonstruktören för Sovjets första kärnvapenbärande interkontinentalrobot, fanns rymdentusiaster som lyckades övertyga politikerna om att sända upp de första satelliterna. När dessa satelliter blev en stor politisk framgång fick Koroljov fortsätta med fler, ännu mer sofistikerade projekt. Men trots det var Sergej Koroljov tvungen att göra det rymdskepp som sände ut Gagarin, den första människan i rymden, så att det också kunde användas som fotospaningssatellit – det som i dagligt tal kallas spionsatellit. Och så fortsatte det – varje nytt rymdprojekt måste ha någon slags militär nytta. Det gällde också den gigantiska raket (N-1) som Koroljov avsåg att använda för att ta upp kampen med NASA:s Apollo. N-1 motiverades t.ex. med att den kunde placera ut bemannade fort i rymden från vilka kärnladdningar kunde släppas ned på amerikanska städer – en tekniskt ineffektiv metod att realisera Armageddon! Militären var naturligt nog skeptiska och utvecklingen av N-1 gick med snigelfart under sextiotalets första år då NASA körde med full fart framåt mot månen.

Jag sitter bakom Sergej Koroljovs skrivbord i hans rymdfirmas museum i Moskva,maj 2008.

Så småningom började Sovjetledarna inse att USA menade allvar med att sända människor till månen och cheferna för de stora konstruktionsbyråerna kom upp med förslag till rymdprojekt för att på ett enkelt sätt snuva USA på utmärkelsen att ha sänt människor till månen. Idén var att sända kosmonauter runt månen – utan att landa. I allmänhetens ögon skulle Sovjetunionen då ånyo vara först i rymden.

Koroljov hade en mycket svår konkurrent – chefskonstruktören Tjelomej, som ledde en egen konstruktionsbyrå och som dessutom hade varit slug nog att anställa partiledarens Nikita Chrusjtjov son Sergej. Tjelomej föreslog det ena avancerade militära rymdprojektet efter det andra och naturligtvis också ett sätt att sända människor runt månen och fick det godkänt. Tjelomej föreslog att han skulle använda en jättelik militär raket som han höll på att utveckla (som dock var mycket mindre än N-1). Samtidigt höll Koroljov också på med ett liknande projekt medan han tragglade vidare med N-1 och pappersutredningar av en motsvarighet till Apollorymdskeppet.

Till slut började sovjetiska myndigheter, med vetenskapsakademien i spetsen, inse att USA menade allvar med Apollo och att NASA:s tidplan nog skulle kunna infrias. I mitten av 1964, strax efter att Chrusjtjov besökt Sverige, fick Koroljov äntligen klartecken att ta upp kampen med Apollo. Då pågick således tre olika projekt för bemannade månfärder: Tjelomejs plan att sända människor runt månen och tillbaka till jorden, Koroljovs projekt med samma mål samt Koroljovs plan att landa på månen. Inom ett år hade de två projekten att runda månen slagits ihop till ett med Tjelomejs raket och Koroljovs rymdskepp. Hänger ni med? Det är lite komplicerat!

Hur gick det? Det var ytterst nära att Sovjetunionen kommit först med att sända människor runt månen och tillbaka till jorden! N-1-raketen utvecklades i flygande fläng, provsköts fyra gånger men fungerade aldrig. Sovjetunionens motsvarigheter till USA:s Apolloskepp och månlandare provades i omloppsbana och fungerade utmärkt. Sovjetunionens månlandningsprojekt lades ned 1974 då Apollo var över. Sovjetunionen lyckades emellertid med ett ”reservprojekt” för att samla in mångrus. Automatiska rymdfarkoster landade på månen 1970, 1972 och 1976, tog månprover och sände dem tillbaka till jorden. Dessutom placerade man två fjärrstyrda bilar på månen 1970 och 1973.

Hur kunde man ha tre bemannade månprojekt på gång samtidigt? Hur kunde en så destruktiv konkurrens pågå mellan olika sovjetiska ”rymdimperier”? Fanns där ingen centraliserad ledning av rymdprogrammet som kunde peka med hela handen och stoppa dubbelarbetet och koncentrera resurserna? Det verkar inte så – ministerier och konstruktionsbyråer hade stor självständighet. Chefskonstruktörerna likande krigsherrar med sina egna arméer som dock var oförmögna att samarbeta – de var dödsfiender i kampen om politikernas gunst. Det fanns ingen central myndighet i stil med NASA som styrde det sovjetiska rymdprogrammet. I demokratin USA var man mycket bättre på att centralisera beslut i strategiska frågor som rymdprogrammet. Man kunde tro att en diktatur är den perfekta miljön för att koncentrera resurserna mot ett mål – man har ju hört termen kommandoekonomi. Men för projekt av denna sort verkar demokratin vara en bättre kommandoekonomi.

Det som nog ligger bakom denna skillnad är att slöseri på den skala som förekom i Sovjet aldrig kan pågå i en demokrati. Den offentliga genomlysningen skulle obönhörligen ha avslöjat slöseriet och gunstlingssystemet. I det superhemliga Sovjetunionen kanske de centrala beslutfattarna inte ens kände till hela vidden av slöseriet.

Så slutsatsen är att Sovjetunionens rymdteknik nog hade räckt till för att komma först med människor till månen, men den totala bristen på en central styrning av det sovjetiska rymdprogrammet gav segern till USA. En sådan central styrning kan bara vara effektiv i en demokrati. En förbluffande slutsats så här fyrtio år efter det att den första människan landade på månen.