torsdag 29 januari 2009

Småstaten som vetenskaplig stormakt

Visst kan man tänka sig att rymdfart bedrivs av samma skäl som man byggde pyramider i Egypten och stenstoder på Påskön, d.v.s. som rena symbolhandlingar, och förvisso finns det sådana bevekelsegrunder någonstans djupt nere i botten. Rymdfart är en stark metafor för människans strävan och föreställningen om det samhälleliga framsteget.

De stora frågorna
Men i vår tid krävs också handfasta och i längden hållbara skäl för en så pass omfattande verksamhet. Stormakter använder djärva rymdprojekt för att projicera en bild av sin förmåga. Men det är självklart att man har praktisk nytta av verksamhet i rymden: telekommunikation, observation av jorden, navigation. Vi lär oss också mer om vår ”kosmiska hembygd” kunskap som kan hjälpa oss att besvara ”de stora frågorna” om universums, livets och solsystemets uppkomst. Det finns också en slags indirekt kunskapsnytta av verksamheten i form av teknik- och kompetensspridning och inspiration som är en del av ett samhälles ”innovationssystem”, för att använde en modeterm. Jag brukar sammanfatta motiven för rymdfart i slagordet ”nytta och ny kunskap”, men egentligen borde jag lägga till symbolvärdet som motiv. Där någonstans tror jag verksamhetens grundbult ligger.

Men varför skall ett litet land som Sverige vara med? Argument för rymdverksamheten som ofta framförs är ”Europeisk solidaritet”, den kommersiella ”hävstångseffekten” av de offentliga rymdsatsningarna och de ”spin-offs” som kan tänkas komma från rymdverksamheten. Låt oss granska hur solida de är:

Europamotivet
När vi gick med i det europeiska rymdsamarbetet för fyrtio år sedan var det för att inte ”missa tåget” när en ny innovativ teknik- och forskningsgren lanserades. Det europeiska samarbetet var ett ställe att lära sig ett nytt teknikområde – och inget skulle vara Sverige främmande. Att vara goda européer var inte den huvudsakliga drivkraften, men att vara med i sådana samarbeten inom Europa var ett sätt att hålla ”europaoptionen” öppen. Det europeiska rymdsamarbetet blev en läroanstalt för Europas länder och industri. Numera tillhandahåller samarbetet kollektiv europeisk användarnytta och bibehåller Europas oberoende förmåga på detta strategiska område. Det är den politiska orsaken till att vi är med i det europeiska rymdsamarbetet. Men vi i rymdbranschen hävdar ju att vi skall vara med för att det gynnar oss själva – Europa skulle nog klara sig utan oss.

Hävstång, teknikinjektion, spin-off...
Ofta anger vi rymdentusiaster att de offentliga rymdsatsningarna ger ca dubbelt igen i beställningar till rymdindustrin (”hävstångseffekten”). Vissa av de företag som arbetar med rymdprojekt anser också att den teknik de lär sig i rymdprojekten kan användas med stor framgång i deras produkter i helt andra, och större, branscher. Den effekten kan man kalla ”teknikinjektion”. Förr vågade vi nämna ”spin-off”-effekter [kunskap eller produkter som tagits fram i rymdverksamheten och som fått stor användning utanför branschen.] som argument för den offentliga rymdsatsningen. Men felet med dessa argument är att någon kan säga: Det kanske finns områden som ger bättre ”hävstång-”, teknikinjektion- och spin-off-effekt, kan någon säga. Vad svarar vi då?

Att dessa effekter finns visar väl att verksamheten inte är komplett vegetativ och inåtvänd mot sig själv, men det är också allt. Som motiv för hela verksamheten duger det inte. Dessa effekter (hävstång, teknikinjektion och spinoff) är nödvändiga men mycket långt ifrån tillräckliga skäl för att satsa skattebetalarnas pengar på rymden.

Min kollega Fredrik von Scheele påpekade att politiker ofta anger att motivet på satsning på elitidrott är ”folkhälsan”. Kan det verkligen vara sant, undrade han. Jag är böjd att hålla med honom i hans undran. Är inte ”folkhälsomotivet” rätt likt ”teknikinjektion”- och ”spin-off”-motiven? Trevlig bieffekt, men det kanske finns bättre sätt att befordra folkhälsan! Motivet för att stödja elitidrotten är nog lika komplext som motiven bakom rymdverksamheten. Det är en komplex motivbild och mycket går inte att säga rent ut. Men om man studerar historien lär man sig genomskåda svaga och ”skruvade” motiv för både elitidrotten och rymdverksamheten.

Rymdverksamhet av civilisatoriska skäl
Fredrik von Scheele [skribent i denna blogg], som är en skarp tänkare, sade med en flott formulering att vi skall syssla med offentligt finansierad rymdverksamhet av ”civilisatoriska skäl”. Det är huvudet på spiken tycker jag och skall försöka förklara vad denna eleganta formulering betyder.

Boken ”Linné och hans apostlar” av Sverker Sörlin och Otto Fagerstedt (Natur och Kultur), handlar om hur Linnés lärjungar reste runt i världen för att samla vetenskaplig, främst botanisk, och kommersiell information. I ingressen till kapitlet med titeln ”En Thebuske uti kruka”, kan vi läsa:

”I eftervärldens ögon har Linnés projekt framstått som extra märkligt, eftersom det utgick från ett litet land i Europas utkant. Sverige hade under frihetstiden förlorat sin militära tyngd och även krympt geografiskt … Det var inte bara Linnés ryktbarhet, utan även Sveriges nya roll som mindre betydande makt, som öppnade dörrarna åt Linnélärjungarna … Detta skulle förmodligen aldrig ha varit möjligt om de representerat ett land med större anspråk som konkurrent till kolonialmakterna … Vi kan redan här — för mer än 250 år sedan — se de första rötterna till ett drag i Sverigebilden vi känner igen: småstaten med ambitioner som vetenskaplig stormakt”.

Självbilden upphöjd till policy
En skarpsynt iakttagelse! Vi odlar verkligen bilden av Sverige som något mer än en råvaruproducerande ekonomi. Tekniska och naturvetenskapliga hjältar i nutid och det förflutna får stå som symboler för föreställningen om Sverige som ”kunskapsnation”. Vi har till och med en ”nationell högtid” som symboliserar denna självuppfattning — Nobelfesten den 10 december varje år. En statlig utredning får titeln ”Innovativa Sverige” – självbilden upphöjd till policy. När nu även ”kunskapsjobben” riskerar att flyttas ut från Sverige står kanske självbilden som kunskapsnation inför en kris. Men har det inte alltid varit en fråga om att tävla med avlägsna länder? Linné själv försökte sända kunskapare till Kina. Nu som förut måste man ”springa för fullt” bara för att hålla jämna steg med omvärlden. Rymdverksamheten handlar om att behålla Sveriges position som en kunskapsbaserad ekonomi i en globaliserad värld - rymdverksamheten kan ses som en stark symbol för kunskapssamhället.

Rymdverksamheten som en del av kunskapssamhällets reträttstrid?
Rymdverksamheten kan hjälpa till att stärka bilden av som en vetenskaplig/teknisk ”stormakt” – en fortsättning på Linnés civilisatoriska projekt. Hur sann vår självbild är dock en annan fråga. Är allt tal om Sverige som en kunskapsdriven ekonomi i själva verket ett utslag av en reträttstrid - på vägen mot en råvaru- och tjänstebaserad ekonomi med lågt teknikinnehåll?

Sven Grahn

onsdag 28 januari 2009

Grahn, Frisk och von Scheele skriver brev till Maud och Lars

Till:
Statsrådet Maud Olofsson, Näringsdepartementet
Statsrådet Lars Leijonborg, Utbildningsdepartementet

Inför den europeiska rymdorganisationens ministerkonferens – hot mot svensk rymdverksamhet

Svensk rymdverksamhet har uppnått stora framgångar men flera av dess positioner hotas.

Rymdindustrin
Saabkoncernen har lämnat rymdbranschen genom att sälja Saab Space till schweiziska RUAG. Verksamhet fortsätter i Sverige, men varje utförsäljning av bolag till utländska intressen hotar erfarenhetsmässigt att flytta dess utvecklingsverksamhet ut ur landet.
Volvo Aero verkar fasas ur bärraketprogrammet Ariane, utan att alternativ utvecklingsverksamhet föreslagits, och kan tänkas lägga ned sin rymdverksamhet. Utan att ta ställning till denna utveckling så frågar vi oss ändå vilka principer för rymdverksamheten som lett fram till detta och om man nu bara obekymrat ska gå vidare och lägga in pengar i andra frivilliga program inom den europeiska rymdorganisationen (ESA) än Ariane?

Rymdforskarna
Svenska rymdforskare, som använder rymdfarkoster för sin forskning, riskerar att bli mer marginaliserade i det internationella samarbetet på grund av bristen på tydliga svenska initiativ till nya rymdforskningsprojekt. ESA-projekten är alldeles för få och kommer med för långa mellanrum för att kunna bära upp de svenska forskargrupperna. Svenska projektförslag får inte medel och dras antingen i långbänk, som den en gång av Rymdstyrelsens forskningskommitté förordade klimatforskningssatelliten STEAM, eller blir en missad möjlighet, som t.ex. att tillhandahålla en liten sond ombord på ett projekt för att hämta markprov från Mars’ måne Phobos.

Just nu pågår diskussioner med Japan om att sända upp svenska instrument för både rymdplasmafysik och atmosfärsmätningar ombord på japanska sonder till Mars. Detta projekt berör flera svenska forskargrupper och företag, men vilka principer gäller vid finansieringen av sådana projekt? Ska uppdragen till industrin läggas ut helt separat från finansieringen av forskarnas arbete, som fallet varit under senare år, eller ska de båda delarna stötta varandra i framtiden?

Nationella initiativ
Ett problem med ESA-samarbetet, som ju syftar till att genomföra de projekt som enskilda Europeiska stater inte har råd med, är att det är ett dyrt sätt att genomföra projekt på, i vårt tycke onödigt dyrt. Astronomi- och klimatforskningssatelliten Odin, som utvecklades i samarbete med tre andra länder, skulle enligt våra beräkningar ha blivit ungefär åtta gånger dyrare att genomföra i ESA-regi. Nationella program borde kunna visa vägen till en mer kostnadseffektiv användning av rymdpengarna i ESA och därmed på sikt till fler tillfällen till forskning och en mer konkurrenskraftig arbetsstil bland rymdföretagen.
Men nationella initiativ lyser med sin frånvaro. Bland de skäl som angetts för bristen på sådana initiativ har varit medelsbrist, samtidigt som åtskilliga medel satsats inom frivilliga ESA-program, som t.ex. det industridrivna GMES för operativ jordobservation, utan att man visste om det fanns intressanta möjligheter för eller intresse från svensk industri.

Kiruna
Raket- och ballongbasen Esrange i Kiruna har en stor potential som plats för en aktiv forskning kring klimatet. Tyvärr är tendensen att svenska forskare, på grund av bristande stöd för forskningsidéer som kan utnyttja basen, i mindre och mindre utsträckning använder den.

Vägen framåt
Vi tycker givetvis att ESA även fortsatt är ett mycket viktigt forum för svensk rymdverksamhet. Det samlade ESA-programmet är brett och intressant. De långa och oberäkneliga tidsskalorna för enskilda projekt är dock ett problem, som redan antytts. Projektet Herschel, en astronomisatellit av stor betydelse för svensk forskning och teknik, studerades redan 1983. Nu är tidigaste uppsändningsdatum 10 april 2009. I väntan på detta har svenska radioastronomer kunnat utnyttja Odin, vilket illustrerar att samarbetsprojekt utanför ESA är kritiska för att behålla kunskap hos svenska rymdföretag och forskare.
Utan ett fortsatt starkt nationellt program kommer Sverige på sikt inte ha något särskilt intressant att bidra med i ESA, annat än möjligen pengar till verksamhet i andra länder. Principerna för hur satsningarna ska göras och vilken fördelning av svenska pengar som ska gälla mellan ESA och ett nationellt program för bilateralt samarbete måste dock ses över. Ambitiösa rymdländer – och ett sådant är Sverige – har en fördelning närmare 50/50 än den svenska ca 80/20.

Ministerkonferensen
Det europeiska rymdsamarbetets viktiga ministerkonferens i slutet av november i år drar upp riktlinjerna för framtiden. Sveriges agerande vid konferensen vad det gäller deltagande i olika europeiska rymdprogram bestämmer villkoren för svensk rymdverksamhet under det kommande decenniet – såväl för företag som för forskare och andra användare, inom och utom programmen.

Det är av yttersta vikt att inte låsa upp för dominerande stora summor i ESA-samarbetet innan klarare principer för svensk rymdverksamhet i sin helhet utarbetats. Det är också viktigt att inte ställa en ny, inom ett halvår tillträdande, generaldirektör för Rymdstyrelsen inför ett fullbordat faktum som personen bara har att förvalta. Utgångspunkterna för Sveriges agerande under ministerkonferensen bör göras tydliga och transparenta.

En extraordinär situation
Vi som undertecknar detta brev gör det som privatpersoner, men vi har lång erfarenhet av svensk rymdverksamhet, både i internationella och svenska rymdprojekt och vi oroas djupt av bristen på tydliga och väl genomtänkta principer för den framtida rymdverksamheten.
Att rikta en skrivelse av denna karaktär till två statsråd är en extraordinär åtgärd men situationen är enligt vår mening verkligen extraordinär. Vi är oroliga för den svenska rymdverksamhetens framtid.

Stockholm den 31 oktober 2008
Med vänlig hälsning,

Sven Grahn
Civ.ing., Tekn Dr h.c.
F.d. Teknisk direktör vid Rymdbolaget

Urban Frisk
Doktor i astronomi
F d vetenskaplig ledare för ESA:s astronomisatellit Herschel
Vetenskaplig ledare för driften av det rymdobservatoriet Odin

Fredrik von Schéele
Civ.ing.
Projektledare för utvecklingen av det svenska rymdobservatoriet Odin

lördag 24 januari 2009

Det pågår något stort i Cape Canaveral - slutet för Ariane?

Ariane - hotad?

Det pågår något stort i Cape Canaveral. Den amerikanska firman SpaceX, grundat av IT-miljardären Elon Musk, förbereder uppsändningen av det första exemplaret av satellitbärraketen Falcon 9 inom ett halvår. Raketen skall kunna bära tunga satelliter till s.k. geostationär transferbana (GTO) - en omloppsbana från vilken man kan lägga en satellit i en geostationär bana - den typ av bana som kommersiella TV-satelliter använder.

SpaceX har redan lyckats bygga en liten raket, Falcon 1, som kan sända upp småsatelliter, och fått den att fungera på fjärde försöket. SpaceX har utvecklat båda raketerna av egen kraft. Till att börja med tänkte man använda komponenter som utvecklats för andra bärraketer. Hypotesen var att detta skulle vara lönsamt, men SpaceX har mer och mer gått i riktning mot att göra sina egna delsystem. Det går ju emot allt vad traditionell industriell logik dikterar, men orsaken kan stå att finna i den prisnivå som delsystemleverantörena vant sig vid i traditionella raketprojekt.

SpaceX mål är att åstadkomma en radikal sänkning av priset för rymdtransporter. Falcon 9 kan bära 4,5 ton till GTO till ett pris av 47 mljoner dollar. Falcon 9 Heavy, en version av Falcon 9 med hjälpraketer, kan ta 11,5 ton till GTO för 94,5 miljoner dollar.

Ariane-5 (ECA) kan lyfta 9,6 ton till GTO, men exakt vad priset är vet man inte - raketfirman Arianespace har ju inga priser på sin hemsida - i motsats till SpaceX. Men det ryktas att priset för en hel raket är 120 miljoner dollar. Arianespaces chef le Gall har dock angivit att priset är 20000 dollar/kg. Om man köper en uppskjutning av en 4,5-tonssatellit med en Ariane, d.v.s den sänds upp tillsammans med en annan satellit och om verkligen kilopriset håller även för en sådan uppskjutning så kostar det 90 miljoner dollar att sända upp en 4,5-tonnare till GTO.

Om Space-X lyckas med teknik och priser så är detta slutet för Ariane. Att Ariane skulle kunna sänka priset till hälften är helt otänkbart. Deras underleverantörer har vant sig vid en viss prisnivå och min gissning är att de hellre avstår från att leverera än att gå med förlust. Om man skall ta upp kampen mot Falcon 9 så måste vi i Europa nog "börja med ett vitt papper" och glömma den gamla industristrukturen.

Om SpaceX lyckas så kommer Ariane att gå en kommersiell sotdöd till mötes. Om vi i Europa vill ha kvar en egen förmåga att sända upp satelliter så kommer det att kosta skattebetalarna stora summor. T.o.m. i Frankrike, Arianes stolta hemland, börjar man nog tveka inför en sådan situation. Men det kan hända att Europa ändå väljer att gå vidare med egna raketer. Ariane kom ju till i början av 1970-talet för att inte göra Europa beroende av USA och Sovjeunionen för att få upp satelliter. Om vi inte har en egen raket så blir vi beroende av andra. Nu finns det fler att köpa från (USA, Ryssland, Kina, Japan, Indien) men Europa skulle i så fall ha minskat ambitionsgraden för sin rymdsatsning

Sverige håller på att lämna Arianeprogrammet. Precis vilka skälen är för detta tycker jag är oklart och något som jag tänker försöka utforska i ett annat inlägg. I ljuset av riskerna för en kommersiell kollaps för Ariane kan nog Sveriges hållning till Ariane förefalla vara klok. Men den tekniska förmåga som byggts upp i Sverige på raketmotorområdet borde man väl försöka ge en kommersiell chans utanför Ariane. Men klarar Volvo Aero att hålla priser som kan konkurrera med t.ex. egenutvecklingen inom SpaceX?

Jag tycker att vi inom svensk rymdverksamhet noggrannt måste studera SpaceX arbetsmetoder och industriella organisationsidéer. All industriell och rymdteknisk visdom finns inte i Europa eller kan sökas i den europeiska rymdorganisationens ESA sammanträdesrum. Vi måste ut i världen och se hur nya företag och nya rymdnationer gör. T.o.m. det gamla NASA tar sig i kragen då och då och hittar på något nytt.

Visst har många känt sig kallade att revolutionera rymdbranschen och få ned kostnaderna för rymdtransporter och satellitbyggen, men få är utvalda. Denna gång kan det dock vara allvar.

Sven Grahn