Sverige i rymden – varför?

Några angelägna frågor kring Sveriges offentliga rymdverksamhet:

Vilka är de grundläggande motiven bakom Sveriges offentliga rymdsatsning. Varför håller vi på med detta?

Låter vi vår rymdbudget styras av utpressning från andra länder? Jag tänker på Frankrikes påstådda påtryckningar att satsa i Arianeprojektet för att Frankrike skulle stödja förläggningen av European Spallation Source till Lund. Rymdstyrelsen ville dra sig ur Ariane men fick inte.

Hur länge skall vår rymdbudget belastas med subventioner till en feldimensionerad raket producerad genom en gravt ineffektiv industriell struktur? Varje uppskjutning med Ariane-5 går nämligen med förlust och för att kunna erbjuda världsmarknadspriser subventionerar ESA:s medlemsstater Ariane – även Sverige. Ariane-5 ritades ursprungligen för att sända upp den franska mini-rymdfärjan Hermes och inte som en kommersiell raket.

Varför gör inte svenska rymdforskare gemensam sak med sina kollegor i Europa och gör uppror mot de skandalöst höga kostnaderna för rymdforskningsprojekten inom ESA? En gång i tiden hade vi i Sverige en vision om att göra forskningsprojekt effektiva och till låg kostnad – ett sorts korrektiv till ESA:s enormt uppblåsta kostnader och korrupta beslutprocess? Varför var den förmåga till lågkostnadsprojekt som Rymdbolagets Rymdsystemdivision representerade olämplig att ha kvar?

Internationellt samarbete är naturligtvis en självklarhet i vår bransch och rätt väg, men ett absolut bombsäkert sätt att göra ett rymdprojekt extremt dyrt är att genomföra det inom ESA:s eller EU:s ram. Visst är vissa rymdprojekt så stora att det bara går att få ihop finansieringen genom ESA, men alla rymdprojekt är inte och behöver inte vara så stora. ESA är en stor byråkrati och gillar att göra stora projekt. Den höga kostnaden är därmed inbyggd i själva strukturen – som dessutom styrs av en i många stycken korrupt beslutsprocess.

Några tankar kring grundläggande motiv för rymdverksamheten

Rymdteknik sågs ursprungligen som en generell ”teknikknuff” och företagen hoppades lära sig saker i rymden som de hade användning för i sin ”ordinarie” verksamhet. De stora industriföretagen var mycket intresserade: Tore Gullstrand (chef för flyg-Saab) och Christian Jacobeaus (ingick i direktionen på Ericsson) var med och beslutade om svensk rymdverksamhet. Rymdverksamhet uppfattades som ”angeläget”.

I samband med satsningen på TV-satelliten Tele-X började vi i Sverige tala om en kommersiell rymdbransch där man kan tjäna pengar. Då satte Saab sin rymdverksamhet på bolag. Då blev det logiskt att tona ned ”teknikknuff”-motivet och börja tala om rymdföretagens ”merförsäljning” utanför ESA som ett ett mått på framgång. Men hur kommersiell är rymdbranschen egentligen?

Rymdstyrelsen talar fortfarande om den generella "teknikknuffen". Man kan alltid argumentera att den finns annan teknikutveckling som ger bättre "teknikknuff". Det finns branscher med extremt mycket mer pengar som ger en allmän teknikknuff – mobiltelefonbranschen till exempel.

Det hindrar dock inte att det är bra om den teknik som utvecklas för rymden kan användas på annat håll, ”skit vore det annars”. Men som huvudargument för en rymdteknisk satsning tycker jag inte det håller. Jag har samma problem med spin-offs (mera sinkadusartade tillämpningar utanför rymdbranschen).

Rymdfarten motiverar sig själv – vi behöver inte hänvisa till teknikknuff eller spin-off. Rymdtekniken tillhandahåller en infrastruktur i rymden (oftast offentligt finansierad) som förändrar samhället!

Sverige satsar offentliga medel på rymden för att vi deltar i ett "strategisk företag" för att göra rymdteknik till en samhällelig drivkraft för utveckling och tillväxt och ett viktigt verktyg för forskning.

Men rymdfartens problem är de höga kostnaderna – Jag tycker därför rymdteknikutveckling med offentliga medel skall syfta till att skapa "spelregelbrytande" teknik som radikalt förbilligar och effektiviserar rymdfarten.

Vad gör vi nu?

Hur gör vi rymdverksamheten relevant i politikers och allmänhetens ögon?

Jo, genom att satsa på rymdprojekt som betyder något för mänskligheten. Rymdstyrelsen har t.ex. vridit händerna i över tio år m.a.p. det forskningsprojekt de valt ut – klimatsatellitprojektet STEAM som kan ge nyckeldata för att bedöma frågan ”hur varmt blir det?”. Hur svårt kan det vara att satsa på något bra? Och – låt oss för all del inte låta STEAM fastna i ESA:s långsamma och tillkrånglade beslutsstruktur. Håll en beredskap att genomföra projektet i egen regi med några partners!

Var skall vi finna den motor för utvecklingen av svensk rymdverksamhet som Rymdbolaget var fram till 1990-talets början? Nu har ju staten dragit gadden ur sin tankesmedja genom att sälja Rymdbolagets rymdsystemdivision till ett tyskt familjeföretag. Hur har Rymdstyrelsen tänkt sig det hela? Myndighetshandläggare är nog bra, men var finns visionärerna med inflytande – var finns elden? Vi behöver en ny "blåsbälg" inom svensk rymdverksamhet. Någon slags tankesmedja som kan driva på tänkandet, projekteringen och upphandlingen av svenska initiativ behöver skapas.