Motiv för rymdverksamhet - finns de?

Varför håller staten på med rymdverksamhet? Så här har jag uppfattat att skälen till det växlat genom åren. Den intressanta frågan är: Vilka motiv är de riktigt hållbara?

"Goda Européer"
När Sverige började med offentligt finansierad rymdverksamhet, i början av 1960-talet, var motiven för verksamheten ganska enkla och lättbegripliga. Det gällde att vara med på ett nytt forskningsområde och att gå med i det europeiska rymdsamarbetet var ett sätt att vara "en god europé" utan att bli medlem i EU (ja, det hette inte så då).

Teknikspridning
I slutet av 1960-talet började det europeiska rymdsamarbetet att rikta blickarna bort från den rena rymdforskningen (forskning i rymden om rymden) mot praktiska tillämpningar av rymdteknik som kommunikation och navigation. Här öppnade sig en ny marknad för europeiska, och svenska, högteknologiföretag. Den avancerade teknik som dessa företag (Saab, Ericsson, Volvo, Asea,...m.fl) då lärde sig "i rymden" skulle komma deras övriga verksamhet till del - d.v.s. avancerad teknik från rymdverksamheten skulle spridas i och kanske även utanför de företag som deltog.

"Toppen på isberget"
När rymdtekniska tillämpningar som telekommunikation blev riktigt stora under 1980-talet kunde man också föreställa sig att satelliterna skulle utgöra "toppen på ett isberg" av markbaserade varor och tjänster. Att satsa på telekommunikationssatelliter skulle stimulera telekomsektorn. På samma sätt fanns förhoppningen om en blomstrande näring kring geografisk information baserad på hög upplösta satellitbilder. Det var dessa resonemang som låg bakom den mycket ambitiösa satsningen på den experimentella telesatelliten Tele-X och Rymdbolagets dotterbolag Satellitbild i Kiruna AB.

Visst gäller idén om "toppen på isberget" globalt sett, men den kanske är svår att påvisa konkret i just Sverige. Dessutom finns det andra teknik- och industrigrenar som också kan sägas utgöra "toppen på ett isberg". (Figuren nedan kommer från en broschyr som Rymdbolaget år 1980 skrev åt dåvarande Rymddelegationen).

Volvo Aero hävdar att "teknikspridningsmotivet fortfarande gäller för dem, d.v.s. det de lär sig på raketmotorerna och turbinerna till Ariane har de användning för i jetmotorer. Men i diskussionen kring Sveriges deltagande i Ariane har det framskymtat att näringsdepartementet inte anser fördelar i en annan bransch (jetmotorer) vara ett fullgott skäl för staten att satsa pengar på rymdverksamhet. Teknikspridningsargumentet för en offentligt finansierad rymdverksamhet skulle alltså inte vara giltigt!

Så vilka argument för en offentligt finansierad rymdverksamhet är det som gäller? Tillåt mig försöka tolka hur jag uppfattar situationen. Jag kan urskilja två motiv för en offentligt finansierad rymdverksamhet:

1. Europas länder anser att egen förmåga i rymden är en strategisk angelägenhet för Europa. Tillsammans bygger vi därför upp en gemensam infrastruktur i rymden och satsar på att bibehålla en industriell kapacitet på området. Sverige är med och bidrar med pengar till att upprätta denna infrastruktur - då skall vi också genom beställningar till vår industri vara med och leverera - och på så sätt också bidra till den industriella förmågan. Vi skall inte bara betala för Europas rymdförmåga - vi skall också få leverera till den.



2. Genom att delta i det europeiska rymdsamarbetet och genom bilaterala och ibland nationella satsningar på rymdprojekt blir svensk rymdindustri konkurrenskraftig på en kommersiell rymdmarknad.

Om man är snäll kan man säga att den gemensamma infrastrukturen i rymde också innefattar infrastruktur för forskning - inte bara praktiska rymdsystem som navigation och kommunikation. Men då får man vara snäll. Rymdforskning har de senaste åren varit en lågt prioriterad del av svensk rymdverksamhet - anser jag.

De två motiven 1) och 2) tål att skärskådas närmare. Håller de, eller finns det bättre och stabilare motiv för att bedriva en offentligt finansierad svensk rymdverksamhet. Jag återkommer om detta i framtida blogginlägg.

Sven Grahn