Svensk Rymdverksamhet förr och nu - Nr 1

Storindustrins intresse för rymdteknik

Förr: Stora svenska industriföretag (Ericsson, Saab, Volvo, Asea) var intresserade av rymdteknik av två skäl:

• en potentiellt ny marknad öppnade sig och
• man lärde sig ny teknik som höjde deras förmåga i deras huvudsakliga verksamhet (teknikspridning).

Nu: Ericsson sålde sin rymdverksamhet till Saabkoncernen som nu har sålt den till ett schweiziskt bolag (RUAG).

Teknikspridning var ett mycket viktigt skäl för staten att satsa på rymdverksamhet för fyrtio år sedan. Rymdteknik är nu en väl etablerad del av samhällets infrastruktur och "technology push" kommer från många industrigrenar. Visst finns områden där "rymden" ger "technology push", t.ex. mikromekanik, men rymdverksamheten är inte unik i att ge dessa "spin-offs".

Hela problematiken med teknikspridning har ställts på sin spets i och med diskussionen om Sveriges deltagande i Arianeprojektet. Volvo Aero framhåller att de har stor tekniknytta i sitt arbete med jetmotorer av det de lär sig i Arianeprojektet. Detta motiv för att delta i Ariane har Volvo Aero haft redan från första början och jag förstår deras förvåning över att detta argument inte längre uppskattas i kanslihuset och hos Rymdstyrelsen.

Nu har ju Volvos hela affär radikalt ändrat karaktär sedan 1970. Då mest försvarskunder, nu mest kommersiella kunder - med stor framgång.

Dessutom är Ariane ingen kommersiell framgång utan ett "svart hål" för utvecklingspengar, verkar myndigheterna tycka!

Så en ändrad inställning till teknikspridning från myndigheterna och bristen på kommersiell framgång för Ariane verkar ligga bakom Sveriges vilja att stiga av Arianeprojektet.

Sven Grahn

Hurra - Maud svarar på brevet!

2009-04-16 N2008/7075/FIN

Ert brev inför den europeiska rymdorganisationens ministerkonferens

Tack för ert brev inför ESA:s rådsmöte på ministernivå den 25-26 november 2008 i Haag. Brevet har tillsammans med övriga bidrag och synpunkter övervägts i samband med regeringens beslut inför mötet.

Det är bra att vi har samma grundinställning till det europeiska rymdsamarbetet och ser ESA även i framtiden som ett mycket viktigt forum för svensk rymdverksamhet. Hur stor andel av de statliga anslagen för rymd som ska gå till ESA-program respektive bilaterala och nationella initiativ kan man naturligtvis ha olika uppfattningar om.

Ni förespråkar en större andel till nationella initiativ. I våra överväganden om fördelningen mellan ESA och nationella insatser har aspekter som ni pekar på vägts in. Vi har också lyssnat på de som anser att vi investerar för lite i ESA-programmen och att vi inte når upp till vår BNI-andel i de frivilliga programmen. Jag anser att vi, utifrån omständigheterna, har uppnått en rimlig balans som ger utvecklingsmöjligheter för svenska företag och forskare i framtiden.

Det här innebär inte att vi kan slå oss till ro, utan vi måste fortsätta utveckla svensk rymdverksamhet och rymdforskning. Jag vill i det sammanhanget nämna regeringens beslut om en ändrad styrning av Rymdstyrelsen för att öka tydligheten, långsiktigheten och den strategiskt orienterade inriktningen av verksamheten.

Med vänlig hälsning


Maud Olofsson

---
Analys av och kommentarer till brevsvaret följer i senare blogginlägg.

Är Space X ett "OTRAG 2"? Hur som helst ligger Ariane illa till!

Jag har redan skrivit i bloggen om den amerikanska bärraketfirman Space-X. Uppenbarligen börjar den etablerade rymdvärlden - inklusive europeiska rymdbyråkrater - att bekymra sig - och det borde de.

Inom ledningen för Arianeprojektet i Europa finns uppfattningen att firman Space-X under ledning av IT-miljardären Elon Musk är oseriös och är ett hot mot mot seriösa bärraketutvecklare som Arianeprojektet. Orsaken till att Musk skulle få offentliga medel för att stödja utvecklingen skulle bara vara att Musk själv sätter in egna pengar och därför ser sig NASA tvingad att ge honom utvecklingskontrakt (i Europa sätter de firmor som deltar i Arianeprojektet inte en enda egen euro i utvecklingen - de får betalt för alla utvecklingskostnader).

Musk jämförs med Lutz Kayser som under 70-80-talet försökte utveckla satellitbärraketen OTRAG. Om en europeisk "Musk" skulle dyka upp med vidlyftiga löften i stil med Kayser skulle europeisk rymdverksamhet drabbas av ett "OTRAG 2" som skulle förvirra rymdbyråkraterna att flytta över från Ariane till denna nya "bondfångare". Ja, så går tydligen snacket inom Arianeprojektet. Det har jag hört från två oberoende källor.

Min kommentar är att skillnaden mellan Lutz Kayser och Elon Musk är att Musks lilla raket Falcon-1 faktiskt fungerat och han försöker inte hitta på någon okonventionell teknik eller koncept (som man kan säga att Kayser gjorde) utan använder väl beprövad sådan. Egentligen ligger nyckeln till Musks idé i den industriella strukturen - att inte "outsourca" utan att göra det allra mesta själv. Orsaken påstås vara att det är enda sättet att hålla uppe i kvaliteten. Arianes problem ligger i den extremt stela underleverantörsstrukturen. Ja, vi får se under det närmaste året. Om Falcon 9 fungerar bra så ligger Ariane illa till. Och Musk hävdar inte att han kan bygga en raket tio gånger billigare (som Kayser hävdade) utan hälften så dyrt.

Man bör inte underskatta Musk genom att jämföra honom med Kayser. Vi har sett en hel radda vansinniga idéer till "billiga raketer" de senaste decennierna, t.e.x Kistler. Space-X är det enda något så när seriösa företaget hittills. Men, vem vet, de kan gå samma väg som Orbital Sciences.... Vem har råd med en Pegasus nuförtiden? Men att Musks firma Space-X vet vad de håller på med är det ingen tvekan om. Antag att de lyckas med Falcon 9 - hur går det då med Ariane? Har den verkligen en kommersiell chans? Jag skulle inte tro det.

Även utan konkurrens med Falcon ligger Ariane i längden illa till på grund av sina extremt höga kostnader vars rot finns i hela det industriella upplägget. Konkurrensen är knivskarp och om amerikansk satellitindustri lyckas få blockaden mot kinesiska raketer hävd så blir konkurrensen ändå hårdare. Man kan förstås säga att den kinesiska bärraketindustrin är statssubventionerad och därför kan hålla låga priser - men är inte Ariane statsubventionerad? Jo, till sista kronan (euron) betalas utvecklingskostnaderna av den europeiska rymdorganisationens medlemsländer. Och under en period subventionerades också programmet för att kunna hålla "världsmarknadspriser".

Om Sverige då fortsätter att sätta in statliga pengar i projektet (och därmed i svensk industri) så gör man det av rent politiska skäl (att bibehålla en europeisk förmåga på bärraketområdet) och inte för att utveckla en lönsam industrigren (europeisk bärraketindustri).

Dessutom förefaller det som om näringsdepartementet och Rymdstyrelsen inte längre bedömer att teknikspridning är ett bra motiv för att stödja en teknik med anknytning till rymden. Läs mer här.

Sven Grahn

Christer får ett svar från Maud

2008-12-18 Christer Fuglesang

Hej Christer,

Tack för ditt engagerande brev om svensk rymdverksamhet. Jag har i grunden samma inställning som du. Rymdverksamhet är av stor nytta och strategisk betydelse för många omriden. Vi kan se hur rymdteknologin bidrar med värdefull kunskap för att vi ska kunna möta utmaningar som vårt samhälle och planet står inför. Det gäller inte minst inom klimatområdet. Det är en naturlig utgångspunkt för mig att vi ska tillvarata den potential som rymdverksamheten innebar på bästa sätt.

Den senaste tiden har händelserna i världsekonomin påverkat förutsättningarna för företag, anställda och medborgare på ett sällsynt allvarligt sätt. För mig har det varit naturligt att ägna kraft till att agera i dessa frågor. Detta har i tid sammanfallit med ESA:s rådsmöte på ministernivå i Haag. Det är beklagligt, men oundvikligt. Jag vet också att flera av mina ministerkollegor i Europa har varit förhindrade att delta.

Mötet i Haag var inte en isolerad företeelse. Större delen av året har ägnats till diskussioner och beslut i det europeiska rymdsamarbetet som lade grunden för mötet i Haag. Jag vill särskilt lyfta fram Rymdrådet i september detta år, där jag deltog, då beslut fattades om en resolution med prioriteringar för den fortsatta europeiska rymdpolitiken. Sveriges agerande därefter i Haag är, som du vet, helt i enlighet med regeringens beslut.

Det är bra att du tar upp bärraketerna. För mig var det rimligt att Sverige utifrån förutsättningarna anmälde noll kronor i deltagande. Vi är inte nöjda med hur bärraketsektorn är strukturerad och har utvecklats. Det handlar om brister i styrning, insyn och kostnadseffektivitet. Jag känner
ett större ansvar för skattebetalarnas pengar, än att betala in stora belopp till något som vi anser vara högst otillfredsställande. Nu har ESA tagit intryck, och vi får se vad som kommer att ske framöver.

Jag har förståelse för att du önskar mer pengar till rymdverksamhet, och kanske särskilt till bemannad rymdfart. Det är naturligt. Regeringen har beslutat om totalt nära 800miljoner kronor för svensk rymdverksamhet och rymdforskning 2009. I mina ögon är detta trots allt mycket pengar
och ett kvitto på att regeringen tror på svensk rymdförmåga och rymdens potential.

Hur mycket pengar vi än har för rymdverksamhet i dag eller framöver, så måste vi prioritera. Ja, det har inneburit att vi inte fördelat några pengar på svenskt deltagande i ett nytt europeiskt program för att etablera en oberoende europeisk teknologi för bemannad rymdfart. Men, våra prioriteringar har i stället inneburit att vi de närmaste åren kan möjliggöra nödvändiga satsningar på andra program som har betydelse för klimatarbetet.

Jag hoppas att vi får anledning att träffas framöver och då fortsatta utbyta våra tankar om svensk rymdverksamhet.

Med vänlig hälsning

Maud Olofsson

Ett brev från Christer F

Dubbelklicka för att läsa brevet

Några intressanta svenska rymdjubileer

1959
Som jag noterat i ett tidigare inlägg började svensk rymdverksamhet när forskningsrådens rymdnämnd sammanträdde för första gången under våren 1959.

1979
Tjugo år senare, hösten 1979, definierades Sveriges första satellit, Viking.

1989 - ett riktigt märkesår

• Den 23 mars 1989 hölls ett möte på Chalmers där svenska astronomer diskuterade en idé om en liten satellit som senare blev det svenska rymdobservatoriet Odin
• Den 2 april 1989 sändes den senare helt svenskägda tv-satelliten Tele-X upp.
• Den 28 september 1989 beslöt regeringen att godkänna satellitprojektet Freja.

1999
Den 1 december undertecknades kontraktet mellan ESA och Rymdbolaget om utvecklingen av månsonden SMART-1.

Vad kan vi hoppas på för 2009?

För femtio år sedan - en klok och aktivistisk kommitté för rymdforskning utan beröringsskräck

Sveriges första rymdraket - 1961

Svenska geofysiker, särskilt de som var intresserade av jonosfären, magnetosfären och den övre atmosfären, hade naturligt nog reagerat med entusiasm på uppsändningen av Sputnik i oktober 1957 och de senare amerikanska forskningssatelliterna. Geofysiken har gamla anor i Sverige ända sen 1700-talet då Anders Celsius studerade norrskenet. Den tidens intresse för geofysik resulterade i det internationella geofysiska året (IGY) mellan den 1 juli 1957 och den 31 december 1958). Under detta ”år”, sändes Sputnik och dess amerikanska efterföljare Explorer upp(31 januari 1958)och den 2 juli 1957 invigdes Kiruna Geofysiska Observatorium (KGO) med den unge docenten Bengt Hultqvist som chef.

De första satelliterna och månraketerna gav Västeuropas forskare en känsla av att vara på efterkälken. Tanken på en europeisk rymdorganisation togs därför upp vid det första mötet med den internationella rymdforskningskommittén COSPAR (Committee on Space Research) i Nice i januari 1960 på förslag av den italienske fysikern Edoardo Amaldi. Gösta Funke, sekreterare i Naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR), kände till Amaldis initiativ och agerade för att bilda en svensk rymdforskningskommitté.

Den 6 maj 1959 bildades ”Forskningsrådens kommitté för rymdforskning” vid ett sammanträde på KTH. Kommitténs verksamhet rörde ett nationellt experimentprogram, internationellt samarbetet och en bas för höghöjdraketer i Sverige. Experimentförslag hade genast kommit från docenterna Bert Bolin vid Meteorologiska Institutionen vid Stockholms Universitet (MISU) och Bengt Hultqvist vid Kiruna Geofysiska Observatorium. Under hösten 1959 inkom detaljerade förslag från MISU-forskarna Bert Bolin, Pierre Welander och Georg Witt om raketförsök kring nattlysande moln.

Vid ett sammanträde i november 1959 föreslog Hannes Alfvén att han skall kontakta USA-myndigheter om tillgången till raketer och i februari 1960 träffade Alfvén NASA och erbjöds raketer och utbildning av svenska tekniker så att de skulle kunna sköta dessa raketer.

De första svenska rymdforskningsprojekten planeras
På europeisk nivå träffades liknande kommittéer i Belgien i februari 1960. Den svenska kommittén redovisade då planer på uppskjutningar från Robotbyråns Försöksplats i Norrland (RFN) i trakten av Vidsel: konstgjorda moln, proton-, magnetfälts- och elektrontäthetsmätningar. I februari 1960 hade Rymdkommittén nämligen sänt en skrivelse till Kungliga Flygförvaltningen om att provisoriskt få använda RFN för höghöjdsraketer.

Ack så klokt!
Det framgick i det sammanhanget att Rymdkommittén ansåg det viktigt att bygga upp en nationell verksamhet före inträdet i en internationell organisation. Ack så klokt! Utan en stark verksamhet på hemmaplan kan man inte delta i internationellt samarbete - man blir annars bara en bricka i de stora ländernas spel. Man slås också av hur handlingskraftiga och "aktivistiska" kommitténs planer var. Inget passivt diskuterande utan konkreta projekt i närtiden - man blir imponerad och avundsjuk när man tänker på den krångliga och kvalfyllda beslutsprocessen kring nutida rymdprojekt.

I protokollen från Rymdkommitténs möte den 16 mars 1960 framgår att fem Arcasraketer (ARCAS = "All-purpose Rocket for Collection of Atmospheric Soundings", provsköts första gången i juli 1959)skulle bli tillgängliga som ett resultat av Alfvéns resa. Bert Bolin föreslog att de bl.a. skulle användas för att forska om nattlysande moln. Bengt Hultqvist föreslog protonmätningar i höjdintervallet 30-70 km och Willy Stoffregen vid Uppsala Jonosfärobservatorium (UJO en del av FoA, nuvarande FoI) föreslog mätning av elektrontäthet vid norrsken.

Esrange - en tidig vision
Vid det sammanträdet diskuterades också hur idéerna kring en permanent sondraketbas i Kirunaområdet, det som skulle bli Esrange, skulle kunna bli verklighet. Idén om en raketbas i Kirunatrakten hade väckts av Bengt Hultqvist redan vi det allra första sammanträdet, men nu tog man itu med hur man skulle förverkliga idén. Man slås av den tydliga visionen som kommittén och många av dess medlemmar hade: Sverige kan och vill delta i detta nya område och vi har specialiteter vi är bra på. En bra modell för nutidens beslutsfattande- eller hur?

Den första svenska rymdraketen, en av de Arcasraketer som Hannes Alfvén blivit lovad, sändes upp från Nausta, en punkt inom Robotbyråns Försöksplats i Norrland den 14 augusti 1961 - här finns en detaljerad redogörelse. Ändamålet för uppskjutningen: forskning kring nattlysande moln - ett fortfarande aktuellt tema i svensk rymdforskning. Det var så svensk rymdverksamhet började.

Några av namnen i den ursprungliga rymdkommittén
Den 9 februari 1960 ändrades namnet till ”Svenska kommittén för rymdforskning”, SKR. Bland de 18 personerna i kommittén, vars ordförande var professorn i teoretisk fysik vid KTH, Lamek Hulthén (1909-1995), återfanns:

• Hannes Alfvén (senare Nobelpristagare i fysik)
• Nicolai Herlofson (professor i Elektronfysik vid KTH)
• Bertil Lindblad (professor i astronomi vid Stockholms Universitet, chef för observatoriet i Saltsjöbaden),
• Gösta Funke
• Olof Rydbeck (skapare av Råö rymdobservatorium)
• Nils-Henrik Lundquist (FoA, Försvarets Forskningsanstalt)
• Håkan Sterky (Generaldirektör, Televerket)
• Bert Bolin (då docent, senare professor i meteorologi vid Stockholms Universitet och initiativtagare till FN:s klimatpanel IPCC).

Dåvarande docenten Bengt Hultqvist vid Kiruna Geofysiska Observatorium i Kiruna var ständigt adjungerad. Sekreterare var docent Ernst-Åke Brunberg.

Noli me tangere och modern ledningsfilosofi
Det är också anmärkninsgvärt att de som satt i kommittén och faktiskt kunde besluta om projekt också hade sakkunskap och själva ville göra en insats. Detta är i direkt motsats till dagens ledningsmodell för offentlig verksamhet där de som kan något om ett område betraktas som irriterande "särintressen" som skall hållas utanför beslutsprocessen. Numera råder oftast principen Noli me tangere - en sorts beröringsskräck vid tillsättning av beslutsfattare i offentliga sammanhang. Modern ledningsfilosofi påstår ju också att det finns en chefsprofession som gör att personer inom denna profession kan vara chef för vad som helst. Det kan möjligen vara sant för en i första hand profitdriven verksamhet [håll budgeten, leverera vinst] men knappast för en idédriven [utveckla ny kunskap och teknik].

Men - det kan ju vara så att ekonomiska mål är de enda som räknas i vår tid.