Rymdtankar

Gruvbrytning på månen - kan ingen räkna?

2012-03-02T07:08:00.003-08:00

Tidningarna letar med ljus och lykta efter häftiga nyheter. Även DN plockar upp spektakulära notiser. Nu om gruvbrytning på månen. Här nämns brytning av guld och platina på månen. Har någon gjort några beräkningar kring en sådan verksamhet? Även en jorunalist kan göra enkla kalkyler. Vad kostar t.ex. platina och guld att köpa. Jo, platina kostar ca 55000 dollar per kg och guld kostar ungefär lika mycket!

Vad kostar det att skicka en raket fram och tillbaka till månen? Tja, det är inte så svårt att beräkna, låt oss prova. Alla data finns att hämta på t.ex. Wikipedia. Att sända upp något till omloppsbana runt jorden kostar 60 miljoner dollar för 10000 kg, d.v.s. 6000 dollar per kg för SpaceX:s Falcon 9, vilket är extremt lågt och osäkert om det håller i långa loppet, men låt oss använda denna optimistiska siffra i alla fall. Nyttolastkvoten för en sådan raket är 1/33, d.v.s. raketens startvikt är 33 gånger större än det man placerar i omloppsbana. För en färd fram och tillbaka till månen är nyttolastkvoten (Apollo) 1/500. Då skulle transportkostnaden fram och tillbaka till månen bli (500/33)*6000 = 90000 dollar/kg. Detta är naturligtvis extremt optimistiskt räknat, men transporter i jord-måne-systemet förefaller i alla fall kosta åtminstone i samma storleksordning som försäljningspriset för platina och guld.

Sen skall man bryta malmen på månen och framställa den rena metallen för transport till jorden. Sen måste man tjäna pengar som betalar investeringen samt göra en anständig vinst. Så med dagens teknik verkar guld- och platinabrytning på månen knepig att räkna hem....

Rymdstyrelsens svåra framtidsproblem - i ett nötskal

2012-02-29T09:23:00.003-08:00

Jag tog en titt på Rymdstyrelsens årsredovisning för 2011 och gjorde följande:

Jag tog bruttosiffran för varje programelement inom ESA, multiplicerade med Sveriges procentandel och eurokursen samt dividerade med antalet år som programelementet varar. Sen har jag lagt ut dessa summor på de år det gäller, summerat och gjort denna graf (klicka på den för att förstora). Eurokurs=9 kronor. I grundprogrammet ryms ESA:s rymdforskningsprogram. Att åtaganden inom olika verksamheter ser ut att löpa ut behöver inte betyda att dessa verksamheter uppphör, bara att nya beslut kan tas för att gå vidare och då kan myndigheten prioritera graden av sitt deltagande ifall den vill.

Men, man ser tydligt effekten av den förre generaldirektörens upplåsning över en extremt lång period av massor av pengar i Jordobservationsprogrammet (ända fram till utgången av 2017!). Med hänsyn till att det är otroligt svårt att få beställningar till svenska företag inom detta program så är denna låsning ett stort problem: det svårt att få in nya verksamheter och en ständigt ökande underretur uppstår, d.v.s. Sverige får inte tillbaka tillräckligt mycket beställningar i förhållande till de medel vi skickar till Paris.

Hur i h-e tänkte man när detta sakernas tillstånd beslutades?

Är regeringskansliet medvetet om detta bekymmer för Rymdstyrelsen?

Sven

Rymdstyrelsen startar nytt mikrosatellitprogram . här en påminnelse om det förflutna

2011-11-28T01:50:00.001-08:00

Tre polemiska frågor och tre konkreta förslag

2011-11-26T02:20:00.001-08:00

Jag tog till slut mod till mig och skickade mina synpunkter på svensk rymdverksamhet till statssekreteraren Peter Honeth på utbildningsdepartementet. Statssekretearen var närvarande på Tekniska Museet i Stockholm den 19 oktober då svensk rymdverksamhet firade 50 år. Huruvida mitt brev har någon verkan är osäkert, men jag tycker någon behöver säga ifrån i vissa frågor...

Här finns brevet:

https://www.sugarsync.com/pf/D6218196_0670679_670550

Sven

Sverige i rymden – varför?

2011-10-25T07:25:00.000-07:00

Några angelägna frågor kring Sveriges offentliga rymdverksamhet:

Vilka är de grundläggande motiven bakom Sveriges offentliga rymdsatsning. Varför håller vi på med detta?

Låter vi vår rymdbudget styras av utpressning från andra länder? Jag tänker på Frankrikes påstådda påtryckningar att satsa i Arianeprojektet för att Frankrike skulle stödja förläggningen av European Spallation Source till Lund. Rymdstyrelsen ville dra sig ur Ariane men fick inte.

Hur länge skall vår rymdbudget belastas med subventioner till en feldimensionerad raket producerad genom en gravt ineffektiv industriell struktur? Varje uppskjutning med Ariane-5 går nämligen med förlust och för att kunna erbjuda världsmarknadspriser subventionerar ESA:s medlemsstater Ariane – även Sverige. Ariane-5 ritades ursprungligen för att sända upp den franska mini-rymdfärjan Hermes och inte som en kommersiell raket.

Varför gör inte svenska rymdforskare gemensam sak med sina kollegor i Europa och gör uppror mot de skandalöst höga kostnaderna för rymdforskningsprojekten inom ESA? En gång i tiden hade vi i Sverige en vision om att göra forskningsprojekt effektiva och till låg kostnad – ett sorts korrektiv till ESA:s enormt uppblåsta kostnader och korrupta beslutprocess? Varför var den förmåga till lågkostnadsprojekt som Rymdbolagets Rymdsystemdivision representerade olämplig att ha kvar?

Internationellt samarbete är naturligtvis en självklarhet i vår bransch och rätt väg, men ett absolut bombsäkert sätt att göra ett rymdprojekt extremt dyrt är att genomföra det inom ESA:s eller EU:s ram. Visst är vissa rymdprojekt så stora att det bara går att få ihop finansieringen genom ESA, men alla rymdprojekt är inte och behöver inte vara så stora. ESA är en stor byråkrati och gillar att göra stora projekt. Den höga kostnaden är därmed inbyggd i själva strukturen – som dessutom styrs av en i många stycken korrupt beslutsprocess.

Några tankar kring grundläggande motiv för rymdverksamheten

Rymdteknik sågs ursprungligen som en generell ”teknikknuff” och företagen hoppades lära sig saker i rymden som de hade användning för i sin ”ordinarie” verksamhet. De stora industriföretagen var mycket intresserade: Tore Gullstrand (chef för flyg-Saab) och Christian Jacobeaus (ingick i direktionen på Ericsson) var med och beslutade om svensk rymdverksamhet. Rymdverksamhet uppfattades som ”angeläget”.

I samband med satsningen på TV-satelliten Tele-X började vi i Sverige tala om en kommersiell rymdbransch där man kan tjäna pengar. Då satte Saab sin rymdverksamhet på bolag. Då blev det logiskt att tona ned ”teknikknuff”-motivet och börja tala om rymdföretagens ”merförsäljning” utanför ESA som ett ett mått på framgång. Men hur kommersiell är rymdbranschen egentligen?

Rymdstyrelsen talar fortfarande om den generella "teknikknuffen". Man kan alltid argumentera att den finns annan teknikutveckling som ger bättre "teknikknuff". Det finns branscher med extremt mycket mer pengar som ger en allmän teknikknuff – mobiltelefonbranschen till exempel.

Det hindrar dock inte att det är bra om den teknik som utvecklas för rymden kan användas på annat håll, ”skit vore det annars”. Men som huvudargument för en rymdteknisk satsning tycker jag inte det håller. Jag har samma problem med spin-offs (mera sinkadusartade tillämpningar utanför rymdbranschen).

Rymdfarten motiverar sig själv – vi behöver inte hänvisa till teknikknuff eller spin-off. Rymdtekniken tillhandahåller en infrastruktur i rymden (oftast offentligt finansierad) som förändrar samhället!

Sverige satsar offentliga medel på rymden för att vi deltar i ett "strategisk företag" för att göra rymdteknik till en samhällelig drivkraft för utveckling och tillväxt och ett viktigt verktyg för forskning.

Men rymdfartens problem är de höga kostnaderna – Jag tycker därför rymdteknikutveckling med offentliga medel skall syfta till att skapa "spelregelbrytande" teknik som radikalt förbilligar och effektiviserar rymdfarten.

Vad gör vi nu?

Hur gör vi rymdverksamheten relevant i politikers och allmänhetens ögon?

Jo, genom att satsa på rymdprojekt som betyder något för mänskligheten. Rymdstyrelsen har t.ex. vridit händerna i över tio år m.a.p. det forskningsprojekt de valt ut – klimatsatellitprojektet STEAM som kan ge nyckeldata för att bedöma frågan ”hur varmt blir det?”. Hur svårt kan det vara att satsa på något bra? Och – låt oss för all del inte låta STEAM fastna i ESA:s långsamma och tillkrånglade beslutsstruktur. Håll en beredskap att genomföra projektet i egen regi med några partners!

Var skall vi finna den motor för utvecklingen av svensk rymdverksamhet som Rymdbolaget var fram till 1990-talets början? Nu har ju staten dragit gadden ur sin tankesmedja genom att sälja Rymdbolagets rymdsystemdivision till ett tyskt familjeföretag. Hur har Rymdstyrelsen tänkt sig det hela? Myndighetshandläggare är nog bra, men var finns visionärerna med inflytande – var finns elden? Vi behöver en ny "blåsbälg" inom svensk rymdverksamhet. Någon slags tankesmedja som kan driva på tänkandet, projekteringen och upphandlingen av svenska initiativ behöver skapas.

Har staten tappat intresset för rymdverksamheten i Kiruna och även för Esrange?

2011-09-28T05:31:00.000-07:00

Så här stod det i Rymdstyrelsens regleringsbrev för 2003:

”… Mål 2. Redovisa hur Esrange vidmakthållits och utvecklats som en nationell infrastruktur för rymdverksamhet av högsta internationella kvalitet.

Redovisa en bedömning av hur Rymdstyrelsens insatser samt insatser i övrigt bidragit till utvecklingen av rymdrelaterad verksamhet i Kiruna…”

Intressant nog ges Rymdstyrelsen ett upprag att bekymra sig om annan rymdverksamhet i Kiruna än Esrange, t.ex. Institutet för Rymdfysik.

Så här stod det i Rymdstyrelsens regleringsbrev för 2006:

”… Mål 3 Stärkt exploatering av de fördelar som Esrange innebär för svensk Rymdverksamhet.

Återrapportering: Redovisa hur Esrange vidmakthållits och utvecklats som en nationell infrastruktur för rymdverksamhet av högsta internationella kvalitet…”

Man noterar att Rymdstyrelsens uppdrag nu smalnat betydligt och innefattar endast Esrange, inte andra delar av Kirunas rymdverksamhet.

Så här står det i Rymdstyrelsens regleringsbrev för 2009:

"... Anslaget ska användas för utgifter för Sveriges deltagande i den europeiska rymdorganisationens (ESA) vetenskapliga program, projektstöd till svenska rymdforskningsprojekt, svensk andel av grundforskningen vid Esrange enligt särskilt avtal med andra länder samt ersättning till vissa samebyar och till samefonden med anledning av verksamheten vid Esrange..."

Så här står det i Rymdstyrelsens regleringsbrev för 2011:

”…Anslaget ska främst användas för utgifter för avgiften till den europeiska rymdorganisationens (ESA) vetenskapliga program och för Sveriges avtalsbundna andel av det internationella driftbidraget till Esrange… ”

Rymdstyrelsens uppdrag har nu reducerats till att skicka vidare en summa pengar. Vilken tanke ligger bakom dessa förändringar?

En dyster trendlinje för Esrange

2011-08-28T00:53:00.000-07:00

En dyster trendlinje (fjärdegradens polynom). Antalet ballonguppsändningra har ökat, men det är raketerna som är Esranges "varumärke" och som bibehåller skjutfältet.

Vad driver rymdfarten framåt?

2010-09-24T15:08:00.000-07:00

Ursäkta vitsen i rubriken, men jag tänkte det kunde vara instruktivt att titta på nedanstående diagram. Det första visar kostnaderna för att sända upp något i omloppsbana uttryckt i MY/Mg, d.v.s. "man-years per mega-grammes", d.v.s. hur mycket ansträngning i personarbetsår det kostar att få upp 1000 kg i omloppsbana. Denna sort är okänslig för valutafluktuationer och visar att rymdtransporter i princip inte blivit billigare på 40 år!

Så rymdtransporter är en mogen bransch med låg innovationsgrad (visst marginella förbättringar finns, men inget stort prestandagenombrott har skett eller kan väntas inom överskådlig tid). Men låt oss betrakta diagrammet nedan. Den mest intressanta kurvan är den som lutar nedåt åt höger. Den visar massan för ett digitalt minne med en miljon ord (8-bitars antagligen). Här kan vi tala om förändring. Prestanda, massa, pris, storlek...allt har förbättrats när det gäller mikroelektronik. Detsamma gäller elektroniska sensorer, solceller,....

Det är alltså satelliternas ombordsystem som gjort att rymdfarten och användningen av rymden avancerat de senaste 40 åren - inte lägre rymdtransportkostnader.

Elektronikutvecklingen har gett extremt mycket mer nytta per kg satellit, medan uppskjutningskostnaden per kg i stort sett inte ändrats.

Så vad är värt att satsa på? Raketer eller elektronik? Beror på, förstås, men diagrammen är värda att begrunda.

Sven Grahn

Grundbultar i svensk rymdverksamhet som det gäller att värna

2010-06-17T07:06:00.000-07:00

Enligt min ringa åsikt gäller det att säkerställa:

Att Rymdstyrelsens roll som forskningsråd för rymdforskning bevaras.
Att svenska rymdforskare använder Esrange (väldigt magert nuförtiden).
Att det finns en förmåga i Sverige att genomföra hela rymdprojekt som sondraketer och små satelliter.
Att institutet för rymdfysik blomstrar.
Att den svenska rymdindustrin ständigt hittar på något nytt för de statliga pengar som den får.

Jag är mycket orolig på alla dessa punkter.

Den offentligt finansierade rymdverksamheten får inte bara bli ett passivt inskickande av pengar till en europeisk byråkrati. Vi är inte för små för att ha en egen åsikt eller ett eget rymdprogram som gynnar svenska intressen. Jag kommer att återkomma till varför vi behöver ha en egen åsikt även om vi är med i ESA (den europeiska rymdorganisationen).

Om inte de fem grundbultarna ovan hålls fria från rost så går det illa.

Sven Grahn

Dags att omvandla svensk rymdverksamhet Tankar baserade på ett anförande vid ett IVA-seminarium den 12 maj 2010

2010-06-02T04:21:00.000-07:00

Varför har olika länder offentligt finansierade “rymdprogram” i vilka man genomför rymdprojekt och utvecklar rymdteknik? Det finns ju t.ex. inte några ”flygprogram” av en jämförbar storlek. Orsa-ken kan troligen sökas i att endast en begränsad del av verksamheten i rymden är kommersiell i den meningen att slutanvändare bland allmänheten betalar för tjänsterna. Resten av verksamheten kan man kanske kalla för ”offentlig infrastruktur” – en del av samhällsbygget som finansieras via skattsedeln.
Den rymdbaserade infrastrukturen innefattar områden som telekommunikationer, navigation, observation av jorden och forskning (ja, den är en användardriven infrastruktur).

Varför började Sverige satsa på ”rymden” för 40 år sedan? Uppenbarligen ansågs rymdteknik som ny, modern och med förmåga att ge Sverige en ”teknikknuff” (eng. ”Technology Push”) in i framtiden. De företag som deltog på den tiden såg rymdverksamheten som en chans att får en ”injektion” av ny teknik i deras existerande verksamhet som därmed kunde utvecklas ytterligare. Volvo Aero har fort-farande denna inställning (även om de är ganska ensamma om att hålla fast vid sina ursprungliga motiv för att hålla på med rymdverksamhet). Företagen såg naturligtvis också chansen till nya mark-nader. Potentiella användare av rymdsystemens tjänster såg också sin chans – först ut ur startblock-en var förstås forskare inom bl.a. geofysik. För politikerna var deltagandet i europeiska rymdprojekt också ett sätt för Sverige att vara ”en god europé” utan att gå med i EU – något som svensk neutrali-tetspolitik hundrade på den tiden.

Det senaste två decenniernas raison d’ être för svensk rymdverksamhet har varit att bygga upp en kommersiell rymdsektor I Sverige genom att använda teknikutveckling inom den europeiska rymdor-ganisationen ESA som ”hävstång”. Framgången i denna strävan har mätts med hjälp av kvoten mellan de rent kommersiella beställningarna till en rymdindustri och värdet av ESA-beställningar som jus det företaget erhållit. Det är väl ingen hemlighet att det endast under speciella omständigheter lyckats att nå en större sådan kvot än 100-200%, d.v.s. inte så otroligt imponerande. En så liten ”hävstångs-effekt” av de offentliga medlen ger inte intrycket av en god investering av offentliga medel utan sna-rare av subventioner till en specifik bransch. Som vi skall se finns det bättre motiv för den statliga rymdsatsningen än ”hävstången”.
”Teknikinjektion” har tonats ned som motiv, särskilt som t.ex. Saabs rymdverksamhet sattes på eget bolag, vilket ju alltid leder till att interntransaktioner krävs för att åstadkomma tekniköverföring.

Men medlemskapet I ESA innebär att vi deltar i ett finansiera en gemensam infrastruktur för Europa. Om vi är med och betalar för denna infrastruktur borde vi också få industribeställningar i utbyte. (Med EU:s inträde på arenan skickar Sverige inga ”särskilda” pengar för EU:s rymdprojekt. Vi betalar ”pro rata” – egentligen mer än vi gör i ESA om man jämför med vår andel av Europas BNI).

Det är emellertid ett faktum att ESA stora medlemsländer etablerar den tekniska dagordningen och att de kontrollerar större delen av branschens industristruktur.

Problemet med ”spin-off”: Med ”teknikknuff” brukar man mena tekniska framsteg på bred front som skapas ur stor aktivitet inom en viss näring (som t.ex. rymdverksamheten). En ”spin-off” brukar beteckna en specifik, ganska smalt definierad, produkt eller teknik som kan användas utanför rymd-sektorn. ”Teknikinjektion” liknar ”spin-off” men riktar sig mot en specifik produktlinje hos ett speci-fikt företag. ”Spin-offer” (kan man skriva så?) kan inte utgöra en raison d´être för offentligt finansie-rad rymdverksamhet. Det kan alltid hävdas att den finns någon annan stor offentlig ansträngning som ger fler och bättre ”spin-offer”. De är blott en trevlig sidoeffekt! ”Teknikknuff” och ”teknikinjektion” är goda skäl för en offentligt finansierad rymdverksamhet – anser jag.

Vilket är rymdteknikens stora problem som behöver lösas? – jo KOSTNADEN! Rymdtransportkostnaderna har i princip legat på samma nivå i fyrtio år och ingen radikal (x 10) ändring skymtar ännu vid horisonten. Utvecklingen inom mikroelektroniken och solceller har gjort rymdsystemen ständigt mer effektiva, trots de höga transportkostnaderna. Detta är ”spin-on” och kommer att fortsätta. I tele-kom- och IT-sektorerna finns mycket mer pengar än i rymdbranschen och dessa branscher kommer att vara den huvudsakliga källan till rymdverksamhetens ”spin-on”. Att sänka utvecklingskostnaderna för rymdsystem genom strömlinjeformade ledningsmetoder (”Lean Management”) är ett botemedel som vi grundligt utforskat I Sverige och lyckats bra med – men den metoden räcker inte hur långt som helst.
Det behövs något mer för att radikalt reducera kostnaden för rymdsystem – teknik som radikalt änd-rar de ”tekniska spelreglerna” – det som i USA brukar kallas ”transformational technology”. Låt oss kalla sådan teknik för ”spelregelbrytande” teknik.

Spelregelbrytande teknik. Till ganska nyligen hade varken NASA eller ESA resurser för utveckling av verkligt spelregelbrytande teknik. Men USA:s flygvapen har starka sådana ambitioner och motsva-rande resurser till sitt förfogande (Här hemma har vi t.ex. hört talas om satsningen på Plug & Play-satelliter).

Man kan fråga sig om president Obamas ändrade inriktning av NASA syftar att ge organisationen en liknande spjutspetsroll. Vad gör ESA? Inte så väldigt mycket i den riktningen och ny teknik kommer sällan direkt ur ESA:s kontor utan snarare från forskare, ingenjörer och enskilda företag i medlems-länderna. ”Spelregelbrytande” teknik har därför stor potential för att tillhandahålla ”teknikknuff” och nya affärsmöjligheter för svenska rymdföretag – om vi satsar på det! Alternativet är att svenska rymdföretag köps av utlänningar och förvisas till blygsamma roller långt ned i ”näringskedjan”.

Arbetar vi på någon “spelregelbrytande” teknik inom svensk rymdverksamhet?

Jo, det förekommer, men i blygsam skala, t.ex.:
Mikrosystemteknik i rymden (MEMS) för mikromekaniska system och tätpackning av elektronik
”Grönt” drivmedel för satelliter
Elektrisk framdrivning i rymden med hög dragkraft.
Radiometrar för klimatövervakning

Enligt min åsikt är det sådan “spelregelbrytande” rymdteknik som vi borde satsa en avsevärd del av de tillgängliga offentliga medlen på. Vi skall naturligtvis inte ge upp att leverera till de stora europeiska infrastrukturprojekten, men vi bör absolut ändra balansen i den offentliga rymdsatsningen. Men vi kan inte lita på att ESA skall tillhandahålla ledarskapet I detta avseende – och om så skedde så skul-le de stora länderna diktera villkoren. Små länder som Sverige skulle inte gynnas på något som helst automatiskt sätt. Att ha tillgång till unik teknik är enligt min åsikt också enda chansen att göra sig gällande I EU-finansierade projekt där garanterad industriretur inte finns och där de stora länderna totalt kan dominera och armbåga ut företag från småländer.

Men hur skall vi organisera oss för att ta fram “spelregelbrytande” teknik? För det första behöver vi formulera en tydlig vision för Sveriges framtida rymdverksamhet.
Näringsdepartementet har inte formulerat en sådan vison – den verkar förvänta sig att deras myn-dighet – Rymdstyrelsen – gör det, men Rymdstyrelsen säger att det inte är deras jobb – de arbetar bara på en "intern strategi”. Förvirrad? Jag också!

Vem kan hjälpa departement och myndighet formulera en sådan vision? Kanske en kombination av de bästa resurserna från forskning och industri? Om en sådan vision innehåller en satsning på ”spel-regelbrytande teknik” behövs fler ändringar, t.ex. att stärka den rymdtekniska kompetensen inom departement och myndighet – vi kan då inte längre låta ESA rikta våra rymdtekniska näsor i rätt riktning.

Förresten, nämnde jag att rymdforskare är rymdindustrins bästa partner när det gäller att använda och demonstrera “spelregelbrytande” teknik. Vi bör återupprätta de starka banden mellan rymdforskare och rymdindustri. Och det första projektet i vilket det kan ske? Enkelt: se till att klimatforskningsinstrumentet STEAM-R som kan mäta vattenånga i lägre stratosfären byggs och sänds upp. Det skulle kunna bli en ”spelregelbrytande” svensk insats inom klimatforskningen.

Element i en ny vision för svensk rymdverksamhet. Så här ser således mitt förslag ut:

Inrikta svensk offentligt finansierad rymdteknikutveckling mot att radikalt reducera kostnaderna för rymdsystem.
Satsa på “spelregelbrytande teknik” som också kan ge Sverige ett mått av “teknikknuff”.

Sven Grahn

Motiv för rymdverksamhet - finns de?

2009-06-29T03:57:00.000-07:00

Varför håller staten på med rymdverksamhet? Så här har jag uppfattat att skälen till det växlat genom åren. Den intressanta frågan är: Vilka motiv är de riktigt hållbara?

"Goda Européer"
När Sverige började med offentligt finansierad rymdverksamhet, i början av 1960-talet, var motiven för verksamheten ganska enkla och lättbegripliga. Det gällde att vara med på ett nytt forskningsområde och att gå med i det europeiska rymdsamarbetet var ett sätt att vara "en god europé" utan att bli medlem i EU (ja, det hette inte så då).

Teknikspridning
I slutet av 1960-talet började det europeiska rymdsamarbetet att rikta blickarna bort från den rena rymdforskningen (forskning i rymden om rymden) mot praktiska tillämpningar av rymdteknik som kommunikation och navigation. Här öppnade sig en ny marknad för europeiska, och svenska, högteknologiföretag. Den avancerade teknik som dessa företag (Saab, Ericsson, Volvo, Asea,...m.fl) då lärde sig "i rymden" skulle komma deras övriga verksamhet till del - d.v.s. avancerad teknik från rymdverksamheten skulle spridas i och kanske även utanför de företag som deltog.

"Toppen på isberget"
När rymdtekniska tillämpningar som telekommunikation blev riktigt stora under 1980-talet kunde man också föreställa sig att satelliterna skulle utgöra "toppen på ett isberg" av markbaserade varor och tjänster. Att satsa på telekommunikationssatelliter skulle stimulera telekomsektorn. På samma sätt fanns förhoppningen om en blomstrande näring kring geografisk information baserad på hög upplösta satellitbilder. Det var dessa resonemang som låg bakom den mycket ambitiösa satsningen på den experimentella telesatelliten Tele-X och Rymdbolagets dotterbolag Satellitbild i Kiruna AB.

Visst gäller idén om "toppen på isberget" globalt sett, men den kanske är svår att påvisa konkret i just Sverige. Dessutom finns det andra teknik- och industrigrenar som också kan sägas utgöra "toppen på ett isberg". (Figuren nedan kommer från en broschyr som Rymdbolaget år 1980 skrev åt dåvarande Rymddelegationen).

Volvo Aero hävdar att "teknikspridningsmotivet fortfarande gäller för dem, d.v.s. det de lär sig på raketmotorerna och turbinerna till Ariane har de användning för i jetmotorer. Men i diskussionen kring Sveriges deltagande i Ariane har det framskymtat att näringsdepartementet inte anser fördelar i en annan bransch (jetmotorer) vara ett fullgott skäl för staten att satsa pengar på rymdverksamhet. Teknikspridningsargumentet för en offentligt finansierad rymdverksamhet skulle alltså inte vara giltigt!

Så vilka argument för en offentligt finansierad rymdverksamhet är det som gäller? Tillåt mig försöka tolka hur jag uppfattar situationen. Jag kan urskilja två motiv för en offentligt finansierad rymdverksamhet:

Europas länder anser att egen förmåga i rymden är en strategisk angelägenhet för Europa. Tillsammans bygger vi därför upp en gemensam infrastruktur i rymden och satsar på att bibehålla en industriell kapacitet på området. Sverige är med och bidrar med pengar till att upprätta denna infrastruktur - då skall vi också genom beställningar till vår industri vara med och leverera - och på så sätt också bidra till den industriella förmågan. Vi skall inte bara betala för Europas rymdförmåga - vi skall också få leverera till den.

Genom att delta i det europeiska rymdsamarbetet och genom bilaterala och ibland nationella satsningar på rymdprojekt blir svensk rymdindustri konkurrenskraftig på en kommersiell rymdmarknad.

Om man är snäll kan man säga att den gemensamma infrastrukturen i rymde också innefattar infrastruktur för forskning - inte bara praktiska rymdsystem som navigation och kommunikation. Men då får man vara snäll. Rymdforskning har de senaste åren varit en lågt prioriterad del av svensk rymdverksamhet - anser jag.

De två motiven 1) och 2) tål att skärskådas närmare. Håller de, eller finns det bättre och stabilare motiv för att bedriva en offentligt finansierad svensk rymdverksamhet. Jag återkommer om detta i framtida blogginlägg.

Sven Grahn

Sovjetunionen förlorade inte månkapplöpningen på grund av sämre rymdteknik utan på grund av bristen på centralstyrning

2009-06-20T11:40:00.001-07:00

I SVT börjar nu en serie program om rymdkapplöpningen eftersom det drar ihop sig till fyrtioårsjubileet av Neil Armstrongs landstigning på månen. Att USA vann kapplöpningen till månen brukar förklaras med att teknikutvecklingen i Sovjetunionen släpade efter den i USA och att orsaken till det är att innovationer frodas bäst i en marknadsekonomi. Sovjets rymdteknik var kanske inte lika avancerad som USA:s men det är inte tillräckligt för att förklara varför USA vann. Förklaringen tror jag ligger i en, hittills kanske förbisedd, svaghet i hur beslutsprocessen i en diktatur fungerar.

Sovjetunionen tog ledningen i rymden i slutet av femtiotalet genom en liten grupps beslutsamma insats. I kretsen kring Sergej Koroljov, chefskonstruktören för Sovjets första kärnvapenbärande interkontinentalrobot, fanns rymdentusiaster som lyckades övertyga politikerna om att sända upp de första satelliterna. När dessa satelliter blev en stor politisk framgång fick Koroljov fortsätta med fler, ännu mer sofistikerade projekt. Men trots det var Sergej Koroljov tvungen att göra det rymdskepp som sände ut Gagarin, den första människan i rymden, så att det också kunde användas som fotospaningssatellit – det som i dagligt tal kallas spionsatellit. Och så fortsatte det – varje nytt rymdprojekt måste ha någon slags militär nytta. Det gällde också den gigantiska raket (N-1) som Koroljov avsåg att använda för att ta upp kampen med NASA:s Apollo. N-1 motiverades t.ex. med att den kunde placera ut bemannade fort i rymden från vilka kärnladdningar kunde släppas ned på amerikanska städer – en tekniskt ineffektiv metod att realisera Armageddon! Militären var naturligt nog skeptiska och utvecklingen av N-1 gick med snigelfart under sextiotalets första år då NASA körde med full fart framåt mot månen.

Jag sitter bakom Sergej Koroljovs skrivbord i hans rymdfirmas museum i Moskva,maj 2008.

Så småningom började Sovjetledarna inse att USA menade allvar med att sända människor till månen och cheferna för de stora konstruktionsbyråerna kom upp med förslag till rymdprojekt för att på ett enkelt sätt snuva USA på utmärkelsen att ha sänt människor till månen. Idén var att sända kosmonauter runt månen – utan att landa. I allmänhetens ögon skulle Sovjetunionen då ånyo vara först i rymden.

Koroljov hade en mycket svår konkurrent – chefskonstruktören Tjelomej, som ledde en egen konstruktionsbyrå och som dessutom hade varit slug nog att anställa partiledarens Nikita Chrusjtjov son Sergej. Tjelomej föreslog det ena avancerade militära rymdprojektet efter det andra och naturligtvis också ett sätt att sända människor runt månen och fick det godkänt. Tjelomej föreslog att han skulle använda en jättelik militär raket som han höll på att utveckla (som dock var mycket mindre än N-1). Samtidigt höll Koroljov ockå på med ett liknande projekt medan han tragglade vidare med N-1 och pappersutredningar av en motsvarighet till Apollorymdskeppet.

Till slut började sovjetiska myndigheter, med vetenskapsakademien i spetsen, inse att USA menade allvar med Apollo och att NASA:s tidplan nog skulle kunna infrias. I mitten av 1964, strax efter att Chrusjtjov besökt Sverige, fick Koroljov äntligen klartecken att ta upp kampen med Apollo. Då pågick således tre olika projket för bemannade månfärder: Tjelomejs plan att sända människor runt månen och tillbaka till jorden, Koroljovs projekt med samma mål samt Koroljovs plan att landa på månen. Inom ett år hade de två projekten att runda månen slagits ihop till ett med Tjelomejs raket och Koroljovs rymdskepp. Hänger ni med? Det är lite komplicerat!

Hur gick det? Det var ytterst nära att Sovjetunionen kommit först med att sända människor runt månen och tillbaka till jorden! N-1-raketen utvecklades i flygande fläng, provsköts fyra gånger men fungerade aldrig. Sovjetunionens motsvarigheter till USA:s Apolloskepp och månlandare provades i omloppsbana och fungerade utmärkt. Sovjetunionens månlandningsprojekt lades ned 1974 då Apollo var över. Sovjetunionen lyckades emellertid med ett ”reservprojekt” för att samla in mångrus. Automatiska rymdfarkoster landade på månen 1970, 1972 och 1976, tog månprover och sände dem tillbaka till jorden. Dessutom placerade man två fjärrstyrda bilar på månen 1970 och 1973.

Hur kunde man ha tre bemannade månprojekt på gång samtidigt? Hur kunde en så destruktiv konkurrens pågå mellan olika sovjetiska ”rymdimperier”? Fanns där ingen centraliserad ledning av rymdprogrammet som kunde peka med hela handen och stoppa dubbelarbetet och koncentrera resurserna? Det verkar inte så – ministerier och konstruktionsbyråer hade stor självständighet. Chefskonstruktörerna likande krigsherrar med sina egna arméer som dock var oförmögna att samarbeta – de var dödsfiender i kampen om politikernas gunst. Det fanns ingen central myndighet i stil med NASA som styrde det sovjetiska rymdprogrammet. I demokratin USA var man mycket bättre på att centralisera beslut i strategiska frågor som rymdprogrammet. Man kunde tro att en diktatur är den perfekta miljön för att koncentrera resurserna mot ett mål – man har ju hört termen kommandoekonomi. Men för projekt av denna sort verkar demokratin vara en bättre kommandoekonomi.

Det som nog ligger bakom denna skillnad är att slöseri på den skala som förekom i Sovjet aldrig kan pågå i en demokrati. Den offentliga genomlysningen skulle obönhörligen ha avslöjat slöseriet och gunstlingssystemet. I det superhemliga Sovjetunionen kanske de centrala beslutfattarna inte ens kände till hela vidden av slöseriet.

Så slutsatsen är att Sovjetunionens rymdteknik nog hade räckt till för att komma först med människor till månen, men den totala bristen på en central styrning av det sovjetiska rymdprogrammet gav segern till USA. En sådan central styrning kan bara vara effektiv i en demokrati. En förbluffande slutsats så här fyrtio år efter det att den första människan landade på månen.

En rymdkunnig generaldirektör - igen - så bra!

2009-04-29T07:54:00.000-07:00

I dag fick vi reda på att Olle Norberg blir ny generaldirektör för Rymdstyrelsen den 1 juni. Man kan läsa Olles CV på regeringens hemsida här. Grattis!

Här nedan en bild av Olle (t.v.), Richard Branson och jag själv tagen i New York 2006 när Virgin Galactic visade upp hur deras turistrymdskepp skall se ut.

Och här provsitter Olle ett passagerarsäte i attrappen av Virgins rymdskepp:

Vi rymdentusiaster önskar Olle lycka till med det nya jobbet. Vi ser fram mot de närmaste sex åren av Olles första förordnande.

Sven Grahn

Svensk Rymdverksamhet förr och nu - Nr 3

2009-04-26T12:18:00.000-07:00

Svenska forskares användning av vår egen raketbas - Esrange

Förr: Sverige beslutade 1972 att ta över raketbasen Esrange (från den europeiska rymdorganisationen ESRO- en föregångare till ESA) och finansiera dess drift tillsammans med några andra europeiska länder. Orsaken var att svenska rymdforskare ville fortsätta att använda höghöjdsraketer för sin forskning. Guldåldern för svensk rymdforskning med sondraketer framgår av stapeldiagrammet nedan.

Nu: Svenska rymdforskare använder i princip inte Esrange. En svensk forskningsraket sänds upp vart fjärde-femte år, det är allt. En raket och en ballong finns i det framtida programmet. Forskaridéer för större användning av basen saknas inte. Rymdstyrelsen verkar dock inte särskilt intresserad av dessa idéer. Men staten fortsätter att pumpa in ungefär lika mycket pengar i driften av Esrange - för vilket ändamål?

Sven Grahn

Svensk Rymdverksamhet förr och nu - Nr 2

2009-04-23T22:10:00.000-07:00

Samverkan mellan rymdindustri och rymdforskning

Förr: Rymdforskare och rymdindustri uppmuntrades att samarbeta i projekt. Rymdforskarna ställde svåra krav som rymdindustrin måste leva upp till. Det bästa exemplet på det är Odinsatelliten.

Nu: Samverkan är ytterst begränsad för att inte säga obefintlig. Rymdstyrelsen förefaller det senaste decenniet ha ansett att man i sin verksamhet skall göra en strikt boskillnad mellan rymdforskning och rymdindustri eftersom pengarna till dessa två grenar av svensk rymdverksamhet kommer från två olika departement (utbildning resp näring).

Sven Grahn

Svensk Rymdverksamhet förr och nu - Nr 1

2009-04-22T07:21:00.000-07:00

Storindustrins intresse för rymdteknik

Förr: Stora svenska industriföretag (Ericsson, Saab, Volvo, Asea) var intresserade av rymdteknik av två skäl:

en potentiellt ny marknad öppnade sig och
man lärde sig ny teknik som höjde deras förmåga i deras huvudsakliga verksamhet (teknikspridning).

Nu: Ericsson sålde sin rymdverksamhet till Saabkoncernen som nu har sålt den till ett schweiziskt bolag (RUAG).

Teknikspridning var ett mycket viktigt skäl för staten att satsa på rymdverksamhet för fyrtio år sedan. Rymdteknik är nu en väl etablerad del av samhällets infrastruktur och "technology push" kommer från många industrigrenar. Visst finns områden där "rymden" ger "technology push", t.ex. mikromekanik, men rymdverksamheten är inte unik i att ge dessa "spin-offs".

Hela problematiken med teknikspridning har ställts på sin spets i och med diskussionen om Sveriges deltagande i Arianeprojektet. Volvo Aero framhåller att de har stor tekniknytta i sitt arbete med jetmotorer av det de lär sig i Arianeprojektet. Detta motiv för att delta i Ariane har Volvo Aero haft redan från första början och jag förstår deras förvåning över att detta argument inte längre uppskattas i kanslihuset och hos Rymdstyrelsen.

Nu har ju Volvos hela affär radikalt ändrat karaktär sedan 1970. Då mest försvarskunder, nu mest kommersiella kunder - med stor framgång.

Dessutom är Ariane ingen kommersiell framgång utan ett "svart hål" för utvecklingspengar, verkar myndigheterna tycka!

Så en ändrad inställning till teknikspridning från myndigheterna och bristen på kommersiell framgång för Ariane verkar ligga bakom Sveriges vilja att stiga av Arianeprojektet.

Sven Grahn

Hurra - Maud svarar på brevet!

2009-04-18T13:46:00.000-07:00

2009-04-16 N2008/7075/FIN

Ert brev inför den europeiska rymdorganisationens ministerkonferens

Tack för ert brev inför ESA:s rådsmöte på ministernivå den 25-26 november 2008 i Haag. Brevet har tillsammans med övriga bidrag och synpunkter övervägts i samband med regeringens beslut inför mötet.

Det är bra att vi har samma grundinställning till det europeiska rymdsamarbetet och ser ESA även i framtiden som ett mycket viktigt forum för svensk rymdverksamhet. Hur stor andel av de statliga anslagen för rymd som ska gå till ESA-program respektive bilaterala och nationella initiativ kan man naturligtvis ha olika uppfattningar om.

Ni förespråkar en större andel till nationella initiativ. I våra överväganden om fördelningen mellan ESA och nationella insatser har aspekter som ni pekar på vägts in. Vi har också lyssnat på de som anser att vi investerar för lite i ESA-programmen och att vi inte når upp till vår BNI-andel i de frivilliga programmen. Jag anser att vi, utifrån omständigheterna, har uppnått en rimlig balans som ger utvecklingsmöjligheter för svenska företag och forskare i framtiden.

Det här innebär inte att vi kan slå oss till ro, utan vi måste fortsätta utveckla svensk rymdverksamhet och rymdforskning. Jag vill i det sammanhanget nämna regeringens beslut om en ändrad styrning av Rymdstyrelsen för att öka tydligheten, långsiktigheten och den strategiskt orienterade inriktningen av verksamheten.

Med vänlig hälsning

Maud Olofsson

---
Analys av och kommentarer till brevsvaret följer i senare blogginlägg.

Är Space X ett "OTRAG 2"? Hur som helst ligger Ariane illa till!

2009-04-18T12:14:00.000-07:00

Jag har redan skrivit i bloggen om den amerikanska bärraketfirman Space-X. Uppenbarligen börjar den etablerade rymdvärlden - inklusive europeiska rymdbyråkrater - att bekymra sig - och det borde de.

Inom ledningen för Arianeprojektet i Europa finns uppfattningen att firman Space-X under ledning av IT-miljardären Elon Musk är oseriös och är ett hot mot mot seriösa bärraketutvecklare som Arianeprojektet. Orsaken till att Musk skulle få offentliga medel för att stödja utvecklingen skulle bara vara att Musk själv sätter in egna pengar och därför ser sig NASA tvingad att ge honom utvecklingskontrakt (i Europa sätter de firmor som deltar i Arianeprojektet inte en enda egen euro i utvecklingen - de får betalt för alla utvecklingskostnader).

Musk jämförs med Lutz Kayser som under 70-80-talet försökte utveckla satellitbärraketen OTRAG. Om en europeisk "Musk" skulle dyka upp med vidlyftiga löften i stil med Kayser skulle europeisk rymdverksamhet drabbas av ett "OTRAG 2" som skulle förvirra rymdbyråkraterna att flytta över från Ariane till denna nya "bondfångare". Ja, så går tydligen snacket inom Arianeprojektet. Det har jag hört från två oberoende källor.

Min kommentar är att skillnaden mellan Lutz Kayser och Elon Musk är att Musks lilla raket Falcon-1 faktiskt fungerat och han försöker inte hitta på någon okonventionell teknik eller koncept (som man kan säga att Kayser gjorde) utan använder väl beprövad sådan. Egentligen ligger nyckeln till Musks idé i den industriella strukturen - att inte "outsourca" utan att göra det allra mesta själv. Orsaken påstås vara att det är enda sättet att hålla uppe i kvaliteten. Arianes problem ligger i den extremt stela underleverantörsstrukturen. Ja, vi får se under det närmaste året. Om Falcon 9 fungerar bra så ligger Ariane illa till. Och Musk hävdar inte att han kan bygga en raket tio gånger billigare (som Kayser hävdade) utan hälften så dyrt.

Man bör inte underskatta Musk genom att jämföra honom med Kayser. Vi har sett en hel radda vansinniga idéer till "billiga raketer" de senaste decennierna, t.e.x Kistler. Space-X är det enda något så när seriösa företaget hittills. Men, vem vet, de kan gå samma väg som Orbital Sciences.... Vem har råd med en Pegasus nuförtiden? Men att Musks firma Space-X vet vad de håller på med är det ingen tvekan om. Antag att de lyckas med Falcon 9 - hur går det då med Ariane? Har den verkligen en kommersiell chans? Jag skulle inte tro det.

Även utan konkurrens med Falcon ligger Ariane i längden illa till på grund av sina extremt höga kostnader vars rot finns i hela det industriella upplägget. Konkurrensen är knivskarp och om amerikansk satellitindustri lyckas få blockaden mot kinesiska raketer hävd så blir konkurrensen ändå hårdare. Man kan förstås säga att den kinesiska bärraketindustrin är statssubventionerad och därför kan hålla låga priser - men är inte Ariane statsubventionerad? Jo, till sista kronan (euron) betalas utvecklingskostnaderna av den europeiska rymdorganisationens medlemsländer. Och under en period subventionerades också programmet för att kunna hålla "världsmarknadspriser".

Om Sverige då fortsätter att sätta in statliga pengar i projektet (och därmed i svensk industri) så gör man det av rent politiska skäl (att bibehålla en europeisk förmåga på bärraketområdet) och inte för att utveckla en lönsam industrigren (europeisk bärraketindustri).

Dessutom förefaller det som om näringsdepartementet och Rymdstyrelsen inte längre bedömer att teknikspridning är ett bra motiv för att stödja en teknik med anknytning till rymden. Läs mer här.

Sven Grahn

Christer får ett svar från Maud

2009-02-26T13:30:00.000-08:00

2008-12-18 Christer Fuglesang

Hej Christer,

Tack för ditt engagerande brev om svensk rymdverksamhet. Jag har i grunden samma inställning som du. Rymdverksamhet är av stor nytta och strategisk betydelse för många omriden. Vi kan se hur rymdteknologin bidrar med värdefull kunskap för att vi ska kunna möta utmaningar som vårt samhälle och planet står inför. Det gäller inte minst inom klimatområdet. Det är en naturlig utgångspunkt för mig att vi ska tillvarata den potential som rymdverksamheten innebar på bästa sätt.

Den senaste tiden har händelserna i världsekonomin påverkat förutsättningarna för företag, anställda och medborgare på ett sällsynt allvarligt sätt. För mig har det varit naturligt att ägna kraft till att agera i dessa frågor. Detta har i tid sammanfallit med ESA:s rådsmöte på ministernivå i Haag. Det är beklagligt, men oundvikligt. Jag vet också att flera av mina ministerkollegor i Europa har varit förhindrade att delta.

Mötet i Haag var inte en isolerad företeelse. Större delen av året har ägnats till diskussioner och beslut i det europeiska rymdsamarbetet som lade grunden för mötet i Haag. Jag vill särskilt lyfta fram Rymdrådet i september detta år, där jag deltog, då beslut fattades om en resolution med prioriteringar för den fortsatta europeiska rymdpolitiken. Sveriges agerande därefter i Haag är, som du vet, helt i enlighet med regeringens beslut.

Det är bra att du tar upp bärraketerna. För mig var det rimligt att Sverige utifrån förutsättningarna anmälde noll kronor i deltagande. Vi är inte nöjda med hur bärraketsektorn är strukturerad och har utvecklats. Det handlar om brister i styrning, insyn och kostnadseffektivitet. Jag känner
ett större ansvar för skattebetalarnas pengar, än att betala in stora belopp till något som vi anser vara högst otillfredsställande. Nu har ESA tagit intryck, och vi får se vad som kommer att ske framöver.

Jag har förståelse för att du önskar mer pengar till rymdverksamhet, och kanske särskilt till bemannad rymdfart. Det är naturligt. Regeringen har beslutat om totalt nära 800miljoner kronor för svensk rymdverksamhet och rymdforskning 2009. I mina ögon är detta trots allt mycket pengar
och ett kvitto på att regeringen tror på svensk rymdförmåga och rymdens potential.

Hur mycket pengar vi än har för rymdverksamhet i dag eller framöver, så måste vi prioritera. Ja, det har inneburit att vi inte fördelat några pengar på svenskt deltagande i ett nytt europeiskt program för att etablera en oberoende europeisk teknologi för bemannad rymdfart. Men, våra prioriteringar har i stället inneburit att vi de närmaste åren kan möjliggöra nödvändiga satsningar på andra program som har betydelse för klimatarbetet.

Jag hoppas att vi får anledning att träffas framöver och då fortsatta utbyta våra tankar om svensk rymdverksamhet.

Med vänlig hälsning

Maud Olofsson

Ett brev från Christer F

2009-02-26T13:28:00.001-08:00

Dubbelklicka för att läsa brevet

Några intressanta svenska rymdjubileer

2009-02-16T12:44:00.000-08:00

1959
Som jag noterat i ett tidigare inlägg började svensk rymdverksamhet när forskningsrådens rymdnämnd sammanträdde för första gången under våren 1959.

1979
Tjugo år senare, hösten 1979, definierades Sveriges första satellit, Viking.

1989 - ett riktigt märkesår

Den 23 mars 1989 hölls ett möte på Chalmers där svenska astronomer diskuterade en idé om en liten satellit som senare blev det svenska rymdobservatoriet Odin
Den 2 april 1989 sändes den senare helt svenskägda tv-satelliten Tele-X upp.
Den 28 september 1989 beslöt regeringen att godkänna satellitprojektet Freja.

1999
Den 1 december undertecknades kontraktet mellan ESA och Rymdbolaget om utvecklingen av månsonden SMART-1.

Vad kan vi hoppas på för 2009?

För femtio år sedan - en klok och aktivistisk kommitté för rymdforskning utan beröringsskräck

2009-02-14T01:02:00.000-08:00

Sveriges första rymdraket - 1961

Svenska geofysiker, särskilt de som var intresserade av jonosfären, magnetosfären och den övre atmosfären, hade naturligt nog reagerat med entusiasm på uppsändningen av Sputnik i oktober 1957 och de senare amerikanska forskningssatelliterna. Geofysiken har gamla anor i Sverige ända sen 1700-talet då Anders Celsius studerade norrskenet. Den tidens intresse för geofysik resulterade i det internationella geofysiska året (IGY) mellan den 1 juli 1957 och den 31 december 1958). Under detta ”år”, sändes Sputnik och dess amerikanska efterföljare Explorer upp(31 januari 1958)och den 2 juli 1957 invigdes Kiruna Geofysiska Observatorium (KGO) med den unge docenten Bengt Hultqvist som chef.

De första satelliterna och månraketerna gav Västeuropas forskare en känsla av att vara på efterkälken. Tanken på en europeisk rymdorganisation togs därför upp vid det första mötet med den internationella rymdforskningskommittén COSPAR (Committee on Space Research) i Nice i januari 1960 på förslag av den italienske fysikern Edoardo Amaldi. Gösta Funke, sekreterare i Naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR), kände till Amaldis initiativ och agerade för att bilda en svensk rymdforskningskommitté.

Den 6 maj 1959 bildades ”Forskningsrådens kommitté för rymdforskning” vid ett sammanträde på KTH. Kommitténs verksamhet rörde ett nationellt experimentprogram, internationellt samarbetet och en bas för höghöjdraketer i Sverige. Experimentförslag hade genast kommit från docenterna Bert Bolin vid Meteorologiska Institutionen vid Stockholms Universitet (MISU) och Bengt Hultqvist vid Kiruna Geofysiska Observatorium. Under hösten 1959 inkom detaljerade förslag från MISU-forskarna Bert Bolin, Pierre Welander och Georg Witt om raketförsök kring nattlysande moln.

Vid ett sammanträde i november 1959 föreslog Hannes Alfvén att han skall kontakta USA-myndigheter om tillgången till raketer och i februari 1960 träffade Alfvén NASA och erbjöds raketer och utbildning av svenska tekniker så att de skulle kunna sköta dessa raketer.

De första svenska rymdforskningsprojekten planeras
På europeisk nivå träffades liknande kommittéer i Belgien i februari 1960. Den svenska kommittén redovisade då planer på uppskjutningar från Robotbyråns Försöksplats i Norrland (RFN) i trakten av Vidsel: konstgjorda moln, proton-, magnetfälts- och elektrontäthetsmätningar. I februari 1960 hade Rymdkommittén nämligen sänt en skrivelse till Kungliga Flygförvaltningen om att provisoriskt få använda RFN för höghöjdsraketer.

Ack så klokt!
Det framgick i det sammanhanget att Rymdkommittén ansåg det viktigt att bygga upp en nationell verksamhet före inträdet i en internationell organisation. Ack så klokt! Utan en stark verksamhet på hemmaplan kan man inte delta i internationellt samarbete - man blir annars bara en bricka i de stora ländernas spel. Man slås också av hur handlingskraftiga och "aktivistiska" kommitténs planer var. Inget passivt diskuterande utan konkreta projekt i närtiden - man blir imponerad och avundsjuk när man tänker på den krångliga och kvalfyllda beslutsprocessen kring nutida rymdprojekt.

I protokollen från Rymdkommitténs möte den 16 mars 1960 framgår att fem Arcasraketer (ARCAS = "All-purpose Rocket for Collection of Atmospheric Soundings", provsköts första gången i juli 1959)skulle bli tillgängliga som ett resultat av Alfvéns resa. Bert Bolin föreslog att de bl.a. skulle användas för att forska om nattlysande moln. Bengt Hultqvist föreslog protonmätningar i höjdintervallet 30-70 km och Willy Stoffregen vid Uppsala Jonosfärobservatorium (UJO en del av FoA, nuvarande FoI) föreslog mätning av elektrontäthet vid norrsken.

Esrange - en tidig vision
Vid det sammanträdet diskuterades också hur idéerna kring en permanent sondraketbas i Kirunaområdet, det som skulle bli Esrange, skulle kunna bli verklighet. Idén om en raketbas i Kirunatrakten hade väckts av Bengt Hultqvist redan vi det allra första sammanträdet, men nu tog man itu med hur man skulle förverkliga idén. Man slås av den tydliga visionen som kommittén och många av dess medlemmar hade: Sverige kan och vill delta i detta nya område och vi har specialiteter vi är bra på. En bra modell för nutidens beslutsfattande- eller hur?

Den första svenska rymdraketen, en av de Arcasraketer som Hannes Alfvén blivit lovad, sändes upp från Nausta, en punkt inom Robotbyråns Försöksplats i Norrland den 14 augusti 1961 - här finns en detaljerad redogörelse. Ändamålet för uppskjutningen: forskning kring nattlysande moln - ett fortfarande aktuellt tema i svensk rymdforskning. Det var så svensk rymdverksamhet började.

Några av namnen i den ursprungliga rymdkommittén
Den 9 februari 1960 ändrades namnet till ”Svenska kommittén för rymdforskning”, SKR. Bland de 18 personerna i kommittén, vars ordförande var professorn i teoretisk fysik vid KTH, Lamek Hulthén (1909-1995), återfanns:

Hannes Alfvén (senare Nobelpristagare i fysik)
Nicolai Herlofson (professor i Elektronfysik vid KTH)
Bertil Lindblad (professor i astronomi vid Stockholms Universitet, chef för observatoriet i Saltsjöbaden),
Gösta Funke
Olof Rydbeck (skapare av Råö rymdobservatorium)
Nils-Henrik Lundquist (FoA, Försvarets Forskningsanstalt)
Håkan Sterky (Generaldirektör, Televerket)
Bert Bolin (då docent, senare professor i meteorologi vid Stockholms Universitet och initiativtagare till FN:s klimatpanel IPCC).

Dåvarande docenten Bengt Hultqvist vid Kiruna Geofysiska Observatorium i Kiruna var ständigt adjungerad. Sekreterare var docent Ernst-Åke Brunberg.

Noli me tangere och modern ledningsfilosofi
Det är också anmärkninsgvärt att de som satt i kommittén och faktiskt kunde besluta om projekt också hade sakkunskap och själva ville göra en insats. Detta är i direkt motsats till dagens ledningsmodell för offentlig verksamhet där de som kan något om ett område betraktas som irriterande "särintressen" som skall hållas utanför beslutsprocessen. Numera råder oftast principen Noli me tangere - en sorts beröringsskräck vid tillsättning av beslutsfattare i offentliga sammanhang. Modern ledningsfilosofi påstår ju också att det finns en chefsprofession som gör att personer inom denna profession kan vara chef för vad som helst. Det kan möjligen vara sant för en i första hand profitdriven verksamhet [håll budgeten, leverera vinst] men knappast för en idédriven [utveckla ny kunskap och teknik].

Men - det kan ju vara så att ekonomiska mål är de enda som räknas i vår tid.

Småstaten som vetenskaplig stormakt

2009-01-29T12:34:00.000-08:00

Visst kan man tänka sig att rymdfart bedrivs av samma skäl som man byggde pyramider i Egypten och stenstoder på Påskön, d.v.s. som rena symbolhandlingar, och förvisso finns det sådana bevekelsegrunder någonstans djupt nere i botten. Rymdfart är en stark metafor för människans strävan och föreställningen om det samhälleliga framsteget.

De stora frågorna
Men i vår tid krävs också handfasta och i längden hållbara skäl för en så pass omfattande verksamhet. Stormakter använder djärva rymdprojekt för att projicera en bild av sin förmåga. Men det är självklart att man har praktisk nytta av verksamhet i rymden: telekommunikation, observation av jorden, navigation. Vi lär oss också mer om vår ”kosmiska hembygd” kunskap som kan hjälpa oss att besvara ”de stora frågorna” om universums, livets och solsystemets uppkomst. Det finns också en slags indirekt kunskapsnytta av verksamheten i form av teknik- och kompetensspridning och inspiration som är en del av ett samhälles ”innovationssystem”, för att använde en modeterm. Jag brukar sammanfatta motiven för rymdfart i slagordet ”nytta och ny kunskap”, men egentligen borde jag lägga till symbolvärdet som motiv. Där någonstans tror jag verksamhetens grundbult ligger.

Men varför skall ett litet land som Sverige vara med? Argument för rymdverksamheten som ofta framförs är ”Europeisk solidaritet”, den kommersiella ”hävstångseffekten” av de offentliga rymdsatsningarna och de ”spin-offs” som kan tänkas komma från rymdverksamheten. Låt oss granska hur solida de är:

Europamotivet
När vi gick med i det europeiska rymdsamarbetet för fyrtio år sedan var det för att inte ”missa tåget” när en ny innovativ teknik- och forskningsgren lanserades. Det europeiska samarbetet var ett ställe att lära sig ett nytt teknikområde – och inget skulle vara Sverige främmande. Att vara goda européer var inte den huvudsakliga drivkraften, men att vara med i sådana samarbeten inom Europa var ett sätt att hålla ”europaoptionen” öppen. Det europeiska rymdsamarbetet blev en läroanstalt för Europas länder och industri. Numera tillhandahåller samarbetet kollektiv europeisk användarnytta och bibehåller Europas oberoende förmåga på detta strategiska område. Det är den politiska orsaken till att vi är med i det europeiska rymdsamarbetet. Men vi i rymdbranschen hävdar ju att vi skall vara med för att det gynnar oss själva – Europa skulle nog klara sig utan oss.

Hävstång, teknikinjektion, spin-off...
Ofta anger vi rymdentusiaster att de offentliga rymdsatsningarna ger ca dubbelt igen i beställningar till rymdindustrin (”hävstångseffekten”). Vissa av de företag som arbetar med rymdprojekt anser också att den teknik de lär sig i rymdprojekten kan användas med stor framgång i deras produkter i helt andra, och större, branscher. Den effekten kan man kalla ”teknikinjektion”. Förr vågade vi nämna ”spin-off”-effekter [kunskap eller produkter som tagits fram i rymdverksamheten och som fått stor användning utanför branschen.] som argument för den offentliga rymdsatsningen. Men felet med dessa argument är att någon kan säga: Det kanske finns områden som ger bättre ”hävstång-”, teknikinjektion- och spin-off-effekt, kan någon säga. Vad svarar vi då?

Att dessa effekter finns visar väl att verksamheten inte är komplett vegetativ och inåtvänd mot sig själv, men det är också allt. Som motiv för hela verksamheten duger det inte. Dessa effekter (hävstång, teknikinjektion och spinoff) är nödvändiga men mycket långt ifrån tillräckliga skäl för att satsa skattebetalarnas pengar på rymden.

Min kollega Fredrik von Scheele påpekade att politiker ofta anger att motivet på satsning på elitidrott är ”folkhälsan”. Kan det verkligen vara sant, undrade han. Jag är böjd att hålla med honom i hans undran. Är inte ”folkhälsomotivet” rätt likt ”teknikinjektion”- och ”spin-off”-motiven? Trevlig bieffekt, men det kanske finns bättre sätt att befordra folkhälsan! Motivet för att stödja elitidrotten är nog lika komplext som motiven bakom rymdverksamheten. Det är en komplex motivbild och mycket går inte att säga rent ut. Men om man studerar historien lär man sig genomskåda svaga och ”skruvade” motiv för både elitidrotten och rymdverksamheten.

Rymdverksamhet av civilisatoriska skäl
Fredrik von Scheele [skribent i denna blogg], som är en skarp tänkare, sade med en flott formulering att vi skall syssla med offentligt finansierad rymdverksamhet av ”civilisatoriska skäl”. Det är huvudet på spiken tycker jag och skall försöka förklara vad denna eleganta formulering betyder.

Boken ”Linné och hans apostlar” av Sverker Sörlin och Otto Fagerstedt (Natur och Kultur), handlar om hur Linnés lärjungar reste runt i världen för att samla vetenskaplig, främst botanisk, och kommersiell information. I ingressen till kapitlet med titeln ”En Thebuske uti kruka”, kan vi läsa:

”I eftervärldens ögon har Linnés projekt framstått som extra märkligt, eftersom det utgick från ett litet land i Europas utkant. Sverige hade under frihetstiden förlorat sin militära tyngd och även krympt geografiskt … Det var inte bara Linnés ryktbarhet, utan även Sveriges nya roll som mindre betydande makt, som öppnade dörrarna åt Linnélärjungarna … Detta skulle förmodligen aldrig ha varit möjligt om de representerat ett land med större anspråk som konkurrent till kolonialmakterna … Vi kan redan här — för mer än 250 år sedan — se de första rötterna till ett drag i Sverigebilden vi känner igen: småstaten med ambitioner som vetenskaplig stormakt”.

Självbilden upphöjd till policy
En skarpsynt iakttagelse! Vi odlar verkligen bilden av Sverige som något mer än en råvaruproducerande ekonomi. Tekniska och naturvetenskapliga hjältar i nutid och det förflutna får stå som symboler för föreställningen om Sverige som ”kunskapsnation”. Vi har till och med en ”nationell högtid” som symboliserar denna självuppfattning — Nobelfesten den 10 december varje år. En statlig utredning får titeln ”Innovativa Sverige” – självbilden upphöjd till policy. När nu även ”kunskapsjobben” riskerar att flyttas ut från Sverige står kanske självbilden som kunskapsnation inför en kris. Men har det inte alltid varit en fråga om att tävla med avlägsna länder? Linné själv försökte sända kunskapare till Kina. Nu som förut måste man ”springa för fullt” bara för att hålla jämna steg med omvärlden. Rymdverksamheten handlar om att behålla Sveriges position som en kunskapsbaserad ekonomi i en globaliserad värld - rymdverksamheten kan ses som en stark symbol för kunskapssamhället.

Rymdverksamheten som en del av kunskapssamhällets reträttstrid?
Rymdverksamheten kan hjälpa till att stärka bilden av som en vetenskaplig/teknisk ”stormakt” – en fortsättning på Linnés civilisatoriska projekt. Hur sann vår självbild är dock en annan fråga. Är allt tal om Sverige som en kunskapsdriven ekonomi i själva verket ett utslag av en reträttstrid - på vägen mot en råvaru- och tjänstebaserad ekonomi med lågt teknikinnehåll?

Sven Grahn

Grahn, Frisk och von Scheele skriver brev till Maud och Lars

2009-01-28T21:18:00.000-08:00

Till:
Statsrådet Maud Olofsson, Näringsdepartementet
Statsrådet Lars Leijonborg, Utbildningsdepartementet

Inför den europeiska rymdorganisationens ministerkonferens – hot mot svensk rymdverksamhet

Svensk rymdverksamhet har uppnått stora framgångar men flera av dess positioner hotas.

Rymdindustrin
Saabkoncernen har lämnat rymdbranschen genom att sälja Saab Space till schweiziska RUAG. Verksamhet fortsätter i Sverige, men varje utförsäljning av bolag till utländska intressen hotar erfarenhetsmässigt att flytta dess utvecklingsverksamhet ut ur landet.
Volvo Aero verkar fasas ur bärraketprogrammet Ariane, utan att alternativ utvecklingsverksamhet föreslagits, och kan tänkas lägga ned sin rymdverksamhet. Utan att ta ställning till denna utveckling så frågar vi oss ändå vilka principer för rymdverksamheten som lett fram till detta och om man nu bara obekymrat ska gå vidare och lägga in pengar i andra frivilliga program inom den europeiska rymdorganisationen (ESA) än Ariane?

Rymdforskarna
Svenska rymdforskare, som använder rymdfarkoster för sin forskning, riskerar att bli mer marginaliserade i det internationella samarbetet på grund av bristen på tydliga svenska initiativ till nya rymdforskningsprojekt. ESA-projekten är alldeles för få och kommer med för långa mellanrum för att kunna bära upp de svenska forskargrupperna. Svenska projektförslag får inte medel och dras antingen i långbänk, som den en gång av Rymdstyrelsens forskningskommitté förordade klimatforskningssatelliten STEAM, eller blir en missad möjlighet, som t.ex. att tillhandahålla en liten sond ombord på ett projekt för att hämta markprov från Mars’ måne Phobos.

Just nu pågår diskussioner med Japan om att sända upp svenska instrument för både rymdplasmafysik och atmosfärsmätningar ombord på japanska sonder till Mars. Detta projekt berör flera svenska forskargrupper och företag, men vilka principer gäller vid finansieringen av sådana projekt? Ska uppdragen till industrin läggas ut helt separat från finansieringen av forskarnas arbete, som fallet varit under senare år, eller ska de båda delarna stötta varandra i framtiden?

Nationella initiativ
Ett problem med ESA-samarbetet, som ju syftar till att genomföra de projekt som enskilda Europeiska stater inte har råd med, är att det är ett dyrt sätt att genomföra projekt på, i vårt tycke onödigt dyrt. Astronomi- och klimatforskningssatelliten Odin, som utvecklades i samarbete med tre andra länder, skulle enligt våra beräkningar ha blivit ungefär åtta gånger dyrare att genomföra i ESA-regi. Nationella program borde kunna visa vägen till en mer kostnadseffektiv användning av rymdpengarna i ESA och därmed på sikt till fler tillfällen till forskning och en mer konkurrenskraftig arbetsstil bland rymdföretagen.
Men nationella initiativ lyser med sin frånvaro. Bland de skäl som angetts för bristen på sådana initiativ har varit medelsbrist, samtidigt som åtskilliga medel satsats inom frivilliga ESA-program, som t.ex. det industridrivna GMES för operativ jordobservation, utan att man visste om det fanns intressanta möjligheter för eller intresse från svensk industri.

Kiruna
Raket- och ballongbasen Esrange i Kiruna har en stor potential som plats för en aktiv forskning kring klimatet. Tyvärr är tendensen att svenska forskare, på grund av bristande stöd för forskningsidéer som kan utnyttja basen, i mindre och mindre utsträckning använder den.

Vägen framåt
Vi tycker givetvis att ESA även fortsatt är ett mycket viktigt forum för svensk rymdverksamhet. Det samlade ESA-programmet är brett och intressant. De långa och oberäkneliga tidsskalorna för enskilda projekt är dock ett problem, som redan antytts. Projektet Herschel, en astronomisatellit av stor betydelse för svensk forskning och teknik, studerades redan 1983. Nu är tidigaste uppsändningsdatum 10 april 2009. I väntan på detta har svenska radioastronomer kunnat utnyttja Odin, vilket illustrerar att samarbetsprojekt utanför ESA är kritiska för att behålla kunskap hos svenska rymdföretag och forskare.
Utan ett fortsatt starkt nationellt program kommer Sverige på sikt inte ha något särskilt intressant att bidra med i ESA, annat än möjligen pengar till verksamhet i andra länder. Principerna för hur satsningarna ska göras och vilken fördelning av svenska pengar som ska gälla mellan ESA och ett nationellt program för bilateralt samarbete måste dock ses över. Ambitiösa rymdländer – och ett sådant är Sverige – har en fördelning närmare 50/50 än den svenska ca 80/20.

Ministerkonferensen
Det europeiska rymdsamarbetets viktiga ministerkonferens i slutet av november i år drar upp riktlinjerna för framtiden. Sveriges agerande vid konferensen vad det gäller deltagande i olika europeiska rymdprogram bestämmer villkoren för svensk rymdverksamhet under det kommande decenniet – såväl för företag som för forskare och andra användare, inom och utom programmen.

Det är av yttersta vikt att inte låsa upp för dominerande stora summor i ESA-samarbetet innan klarare principer för svensk rymdverksamhet i sin helhet utarbetats. Det är också viktigt att inte ställa en ny, inom ett halvår tillträdande, generaldirektör för Rymdstyrelsen inför ett fullbordat faktum som personen bara har att förvalta. Utgångspunkterna för Sveriges agerande under ministerkonferensen bör göras tydliga och transparenta.

En extraordinär situation
Vi som undertecknar detta brev gör det som privatpersoner, men vi har lång erfarenhet av svensk rymdverksamhet, både i internationella och svenska rymdprojekt och vi oroas djupt av bristen på tydliga och väl genomtänkta principer för den framtida rymdverksamheten.
Att rikta en skrivelse av denna karaktär till två statsråd är en extraordinär åtgärd men situationen är enligt vår mening verkligen extraordinär. Vi är oroliga för den svenska rymdverksamhetens framtid.

Stockholm den 31 oktober 2008
Med vänlig hälsning,

Sven Grahn
Civ.ing., Tekn Dr h.c.
F.d. Teknisk direktör vid Rymdbolaget

Urban Frisk
Doktor i astronomi
F d vetenskaplig ledare för ESA:s astronomisatellit Herschel
Vetenskaplig ledare för driften av det rymdobservatoriet Odin

Fredrik von Schéele
Civ.ing.
Projektledare för utvecklingen av det svenska rymdobservatoriet Odin

Det pågår något stort i Cape Canaveral - slutet för Ariane?

2009-01-24T02:07:00.000-08:00

Ariane - hotad?

Det pågår något stort i Cape Canaveral. Den amerikanska firman SpaceX, grundat av IT-miljardären Elon Musk, förbereder uppsändningen av det första exemplaret av satellitbärraketen Falcon 9 inom ett halvår. Raketen skall kunna bära tunga satelliter till s.k. geostationär transferbana (GTO) - en omloppsbana från vilken man kan lägga en satellit i en geostationär bana - den typ av bana som kommersiella TV-satelliter använder.

SpaceX har redan lyckats bygga en liten raket, Falcon 1, som kan sända upp småsatelliter, och fått den att fungera på fjärde försöket. SpaceX har utvecklat båda raketerna av egen kraft. Till att börja med tänkte man använda komponenter som utvecklats för andra bärraketer. Hypotesen var att detta skulle vara lönsamt, men SpaceX har mer och mer gått i riktning mot att göra sina egna delsystem. Det går ju emot allt vad traditionell industriell logik dikterar, men orsaken kan stå att finna i den prisnivå som delsystemleverantörena vant sig vid i traditionella raketprojekt.

SpaceX mål är att åstadkomma en radikal sänkning av priset för rymdtransporter. Falcon 9 kan bära 4,5 ton till GTO till ett pris av 47 mljoner dollar. Falcon 9 Heavy, en version av Falcon 9 med hjälpraketer, kan ta 11,5 ton till GTO för 94,5 miljoner dollar.

Ariane-5 (ECA) kan lyfta 9,6 ton till GTO, men exakt vad priset är vet man inte - raketfirman Arianespace har ju inga priser på sin hemsida - i motsats till SpaceX. Men det ryktas att priset för en hel raket är 120 miljoner dollar. Arianespaces chef le Gall har dock angivit att priset är 20000 dollar/kg. Om man köper en uppskjutning av en 4,5-tonssatellit med en Ariane, d.v.s den sänds upp tillsammans med en annan satellit och om verkligen kilopriset håller även för en sådan uppskjutning så kostar det 90 miljoner dollar att sända upp en 4,5-tonnare till GTO.

Om Space-X lyckas med teknik och priser så är detta slutet för Ariane. Att Ariane skulle kunna sänka priset till hälften är helt otänkbart. Deras underleverantörer har vant sig vid en viss prisnivå och min gissning är att de hellre avstår från att leverera än att gå med förlust. Om man skall ta upp kampen mot Falcon 9 så måste vi i Europa nog "börja med ett vitt papper" och glömma den gamla industristrukturen.

Om SpaceX lyckas så kommer Ariane att gå en kommersiell sotdöd till mötes. Om vi i Europa vill ha kvar en egen förmåga att sända upp satelliter så kommer det att kosta skattebetalarna stora summor. T.o.m. i Frankrike, Arianes stolta hemland, börjar man nog tveka inför en sådan situation. Men det kan hända att Europa ändå väljer att gå vidare med egna raketer. Ariane kom ju till i början av 1970-talet för att inte göra Europa beroende av USA och Sovjeunionen för att få upp satelliter. Om vi inte har en egen raket så blir vi beroende av andra. Nu finns det fler att köpa från (USA, Ryssland, Kina, Japan, Indien) men Europa skulle i så fall ha minskat ambitionsgraden för sin rymdsatsning

Sverige håller på att lämna Arianeprogrammet. Precis vilka skälen är för detta tycker jag är oklart och något som jag tänker försöka utforska i ett annat inlägg. I ljuset av riskerna för en kommersiell kollaps för Ariane kan nog Sveriges hållning till Ariane förefalla vara klok. Men den tekniska förmåga som byggts upp i Sverige på raketmotorområdet borde man väl försöka ge en kommersiell chans utanför Ariane. Men klarar Volvo Aero att hålla priser som kan konkurrera med t.ex. egenutvecklingen inom SpaceX?

Jag tycker att vi inom svensk rymdverksamhet noggrannt måste studera SpaceX arbetsmetoder och industriella organisationsidéer. All industriell och rymdteknisk visdom finns inte i Europa eller kan sökas i den europeiska rymdorganisationens ESA sammanträdesrum. Vi måste ut i världen och se hur nya företag och nya rymdnationer gör. T.o.m. det gamla NASA tar sig i kragen då och då och hittar på något nytt.

Visst har många känt sig kallade att revolutionera rymdbranschen och få ned kostnaderna för rymdtransporter och satellitbyggen, men få är utvalda. Denna gång kan det dock vara allvar.

Sven Grahn